Rosenius röst ekar än

Kyrkohistorikern Gunnar Westin har kallat Carl Olof Rosenius ”den främste lekmannapredikant som vårt lands kyrkohistoria känner”. Omdömet har ett antal år på nacken men står sig än i dag. Få svenska predikanter har haft sådant inflytande som Rosenius, både i sin egen samtid och långt därefter.

Liksom sin far ville Carl Olof Rosenius bli präst. Så blev det inte. I stället kom han att som lekmannapredikant, författare, själavårdare, redaktör och sångförfattare utöva ett långt större inflytande än flertalet präster.

Det började redan när Rosenius var i tonåren. I samband med en mindre samling (konventikel) i byn Röbäck utanför Umeå förklarade han en Luthertext för de närvarande; han var då 15 år gammal.

Under sin gymnasietid i Härnösand höll han sin första regelrätta predikan långfredagen 1836 i Stigsjö kyrka. Han hade mot förmodan fått venia av biskop Franzén. Trots kritik för att vara ”bondsk” och svärmisk fortsatte Rosenius att predika när han blev ombedd att göra det. Han var exempelvis predikohjälp åt sin far under sommaren 1837 och företog en predikoresa i Lappland följande år.

Sitt genombrott som predikant fick Rosenius efter kontakt med metodistpastorn George Scott. Han gjorde Rosenius till sin medarbetare från hösten 1840, och följande år fick han också möjlighet att regelbundet medverka med predikan i Engelska kyrkan – senare Betlehemskyrkan – i Stockholm.

Sedan Scott under tumultartade omständigheter tvingats lämna Sverige, övertog Rosenius än mer av hans verksamheter. Under en period då kyrkan var stängd fick Rosenius åtskilliga kallelser att predika utanför huvudstaden. Men från 1857 och fram till sin död predikade Rosenius regelbundet i Betlehemskyrkan, som hade öppnats några år tidigare under sitt nya namn.

Som predikant var Rosenius gärna hörd. Vittnesbörden är många om hans betydelse som förkunnare. Paul Peter Waldenström berättar hur han som ung greps av Rosenius predikan: ”Vilken ström av levande vatten voro icke hans predikningar!”. Och August Strindberg tycks ha gripits lika mycket av Rosenius sätt att förkunna som av innehållet i vad han sade: ”Rosenius såg ut som friden och strålade av himmelsk glädje.”

En stor del av Rosenius tid gick åt till författar- och redaktörskap. Han var redaktör och utgivare av två mycket spridda tidskrifter: Missions-Tidning och Pietisten. Den första hade fokus på internationell mission; den vidarebefordrade information och berättelser från kristet missionsarbete från alla delar av världen.

Pietisten hade en helt annan karaktär. Det var en månadstidskrift inriktad på kristen uppbyggelse. Här publicerade Rosenius egna artiklar, inte sällan predikningar, och sånger. Flera av Rosenius artikelserier i Pietisten gavs senare ut som separata böc-ker och häften. Även hans kanske mest kända bok – Betraktelser för var dag i året – är sammanställd ur hans samlade produktion av artiklar. Sammanställningen gjordes av hans sekreterare Amy Moberg och hans nära vän Lina Sandell.

Inte minst på grund av hans artiklar och förkunnelse sökte många upp Rosenius och skrev till honom i själavårdande ärenden. Hans korrespondens var myc-ket omfattande. Vännen Bern-
hard Wadström nämner att Rosenius kunde få uppemot tio brev om dagen, och att han varje dag hade en kö av människor som sökte honom i ”själsbekymmer eller andra angelägenheter”.

Redan tidigt samlades Rosenius själavårdande korrespondens och gavs ut. Med hans medgivande publicerades samma år som han dog (1868) ett sjuttiotal av hans brev under titeln Bref i andliga ämnen. De allra flesta rör också just andliga ämnen; endast några tar upp mer allmänna teologiska frågor.

Precis som Rosenius förkunnelse präglas även hans brev av allvar, innerlighet och klar teologi. Han tar människors nöd på allvar, undviker lättvindiga och ytliga svar, stryker aldrig medhårs utan tröstar med hjälp av Bibelns ord och egen erfarenhet. Mot syndens allvar ställer han nådens storhet. Och han upphör aldrig att påminna om att syndernas förlåtelse – eller som han oftast uttrycker det ”syndens borttagande” – ägde rum på Golgata. Det som sker när en människa omvänder sig och tror att Kristus är hennes frälsare är syndens borttagande, inget annat.

När Evangeliska Fosterlandsstiftelsen bildades 1856 var Rosenius med. Han kom att tillhöra dess första styrelse och hade stor betydelse för EFS teologiska vägval och bevarande av sambandet med Svenska kyrkan. Han var aktivt emot att bilda en luthersk frikyrka, trots att så inflytelserika personer som Peter Fjellstedt förespråkade det.

När EFS bildades var Rosenius redan etablerad som förkunnare i Stockholm. Att han stödde bildandet av EFS och tog aktiv del i dess ledning, bidrog till att ge den unga Stiftelsen ett gott mottagande i många kretsar, även om kritiker ingalunda saknades.

Ett av syftena med bildandet av EFS var att verka för spridning av evangelium genom utgivning av skrifter. En av Rosenius första uppgifter i styrelsen blev att vara med i dess skriftutskott. Senare ingick han även i den grupp som prövade och antog kolportörer (predikanter), och sedan EFS 1861 fattat beslut om att uppta mission utomlands kom Rosenius att engagera sig i dessa frågor. Det sistnämnda visade sig bland annat i att han mot slutet av sitt liv överlät den av honom ägda och redigerade Missions-Tidning till EFS.