Det är utmärkt att fler nu kräver att Säpoarkiven om svenskars förehavanden under kalla kriget öppnas.
Bland dem som ligger bakom kraven märks ledamoten i riksdag och kyrkomöte Hans Wallmark. Eftersom han representerar det största partiet i regeringen, kan utsikterna till framgång öka. Forskare och allmänhet bör inte hindras från att se sanningen om vår närhistoria. Det behövs kunskap för att kunna visa hur en diktatur infiltrerar i ett demokratiskt land. Blott i det öppna har vi en möjlighet.

Saken har blivit mer aktuell efter den uppseendeväckande behandlingen av professor Birgitta Almgren, som hindrats i sin forskning om relationen Sverige-DDR och riskerat åtal. Så kom avslöjandet om den så kallade Stasi-prästen. När han nu erkänt sin roll som mångårig agent, är då allt utagerat för Svenska kyrkans del? Finns det mer att ta fram i ljuset och ta lärdom av?
 
Kyrkan var under DDR-tiden, om vi begränsar oss till den, osedvanligt aktiv när det gäller kontakter med och bistånd till den östtyska lutherska kyrkan. Fullt förståeligt ville man hjälpa trossyskon i en utsatt position. Men samtidigt blundade Svenska kyrkans representanter – förmådde eller ville inte se – att DDR-regimen utnyttjade stödet i propagandan.
Många var de präster och andra som deltog i utbytesverksamhet med kyrkan i DDR. Inte utan stolthet ger Harald Nyström personliga tillbakablickar i boken ”Växjö stift och Greifswaldskyrkan” (1991). Han beskriver stiftets satsningar med biskop Sven Lindegård som drivande kraft. Kanske var projekten i Greifs-walds stift initierade eller understödda av Stasi.
Christian Braw, en av de präster i Växjö stift som deltog i det officiella utbytet, säger idag: Allt var mycket naivt från vår sida.

Det är mycket svårt att förstå stockholmsbiskopen Lars Carlzons agerande i sammanhanget. Han gick långt i stödet till den östtyska diktaturstaten. När han 1987 övertog ordförandeskapet från Stellan Arvidson i Vänskapsförbundet Sverige-DDR var han emeritus. Man kan därför inte vifta bort detta med tal om ungdomligt oförstånd. Birgitta Almgren skriver i boken Inte bara Stasi…om prominenta kontaktpersoner med nyckelpositioner i väst, sådana som Arvidson och Carlzon, att de ”jämnade vägen för DDR och som genom sin status skänkte glans åt DDR-arrangemang”.

Läsaren får vidare en avslöjande upplysning om arbetsfördelningen i Vänskapsförbundet – alla det tre ordförandena var socialdemokrater, ”medan det inre arbetet utfördes av kommunister”. Detta var ett gängse mönster hos motsvarande vänskapsförbund i väst.
Men var det då så farligt att verka för förståelse med ett land som DDR? Man får inte glömma angiverisystemet samt den brist på frihet och mänskliga rättigheter som präglade den östtyska staten, trots alla vackra fraser. Inte många ifrågasatte Lars Carlzons aktiva DDR-stöd på åttiotalet. Mentaliteten var uppenbarligen sådan.
Vad låg bakom hans ställningstagande? Ideologisk övertygelse, missriktad idealism?
 Jan-OlofJohansson yttrar i sin minnesteckning i Präster i Växjö stift (2005): ”Godmodigheten bidrog till att hans engagemang inte blev så provokativt som det egentligen var, åtminstone inte i hans närhet.”   

Svenska kyrkans roll gentemot DDR och andra diktaturstater bör skyndsamt tas fram till en ordentlig genomlysning – inte för att skuldbelägga levande eller döda utan för att vi ska dra de rätta slutsatserna. Kanske man upptäcker handlingsmönster, som finns kvar.
Vad är det i samtiden som utgör det självklara? Kyrkan måste se upp med de nära förbindelserna till starka ideologier. Visst, kyrkan lever inte i ett lufttomt rum.
Detta hindrar inte att hon besinnar sin grund och sitt huvuduppdrag. Då kan dikeskörningar – kommunism lika väl som konsumism – undvikas. Inte heller andra rörelser och ismer i tiden behöver Svenska kyrkan följa med automatik.
Därför är det just här som en sund öppenhet måste till. Låt oss lära oss DDR-läxan!