Språket vi använder avslöjar hjärtskärande mycket om vilka värderingar som styr oss. I reklambranschen vet man mycket om språkets förmåga att styra människors tankar och handlingar, i politiken också. Det gäller med andra ord att tänka på vad jag säger och varför jag säger det. Varför kryper exempelvis affärsvärldens terminologi in överallt och vad gör det med mig? Och hur erövrar jag ett autonomt språk?
Att erövra ett autonomt språk är viktigt, och kyrkan – till skillnad från reklamen – vill inte manipulera. Kyrkan vill skapa äkta förtroende. Det gäller med andra ord för kyrkan att hitta ord som på ett självständigt sätt verkligen säger något kyrkan faktiskt menar.

Det handlar inte om att ”hitta ett språk som människor förstår”, ett konstruerat och anpassat språk, ett språk som böjer sig för samtidens vindar. Det språk jag talar måste bottna i mig själv. Det måste rota sig i mina egna äkta erfarenheter. Runt detta finns ingen omväg. Även det jag säger om Gud – i synnerhet det jag säger om Gud! – måste bottna i mig. Ingen annan kommer att tro på mig om jag inte tror mig själv.
 Att erövra ett äkta autonomt språk för andlig erfarenhet är med andra ord inte alls så krångligt som det låter. Tvärtom. Det är lätt. Vad som krävs är mänskligt mod snarare än språklig skicklighet, modet att tala ärligt.

Alla som förskonats från vissa svåra sjukdomar och funktionshinder kan tala och alla kan skriva. Sverige är ett alfabetiserat land. Vid det här laget har jag träffat så många präster som säger att de sörjer att de aldrig hinner skriva, men i tjänsten ingår ju att kontinuerligt bruka en urgammal litterär form: predikan. Jag har också träffat så många icke troende kyrkobesökare som drabbats hårt av en eller annan predikan där prästen i sin tolkning av texterna utgått från sig själv, sina egna sanna subjektiva erfarenheter, i stället för att misslyckas med att drabba genom att försöka tala på ett generaliserande opersonligt sätt som ska passa alla.

Försöker du göra alla nöjda kommer någon inte att gilla det, och: Det är vanligt att vi människor tror oss säga hur det är, när vi i själva verket säger hur vi vill att det ska vara. Att skala språket rent från fromma förhoppningar till förmån för klarsyn, att våga ge luft åt sin egen svaghet och sitt eget tvivel, det kommer att släppa in fler eftersom det gestaltar att kyrkans människor inte är en egen underlig extra from art. Vi är som alla andra.