Äktenskapet bör vara ett vindskydd för alla

Jag har tidigare hävdat att om Svenska kyrkan ska viga såväl sär- som samkönade par, vilket jag anser är rimligt, så behöver vi samtala rejält om den teologiska grunden för ett sådant beslut. Här vill jag därför introducera koinonia, grekiska för gemenskap, som ett teologiskt grundbegrepp för tolkningen av äktenskapet i vår tid.
Låt mig börja med att citera en psalm i vår psalmbok:Innan världen fanns ännu, fanns gemenskapen hos Gud, Allt fick liv, steg fram därur (Sv.ps 338).

Det är i den andan som jag vill nalka mig äktenskapet, som ett av många uttryck för Guds skapande gemenskap. Teologen Ola Sigurdson talar om Gud som ”ett överflödande kärleksmysterium”. En kristen äktenskapstolkning i vår tid kan behöva hämta sin familjelikhet och sitt släktskap med detta överflödande kärleksmysterium, där flödet finns tillgängligt inte enbart som plikt och förpliktelse utan som delaktighet i skapandets kreativitet, i kärlekens ymnighet.
Vår västerländska kultur har med framgång hävdat förnuftets primat, troligen med rötter inte bara i Descartes utan även i Augustinus. Med ortodox teologi kan vi hävda inte enbart cogito, ergo sum (jag tänker, alltså är jag till) utan även amo, ergo sum (jag älskar, alltså är jag till). Vår avbildlighet med Gud har inte enbart förnuftet som en möjlig anknytningspunkt utan även kärleken, att kunna gå
utöver de egna gränserna, att se den andra. Att älska, att ge sig hän, att vara där den andra är i glömska av jagets egocentricitet.

Det finns många fördelar med att göra gemenskap, koinonia, till en teologisk rotmetafor för äktenskapet. Vår koinonia knyts till Guds koinonia: innan världen fanns ännu, fanns gemenskapen hos Gud. Det innebär att vi tar startpunkten inte i något som skiljer oss från ensamboende och ensamstående föräldrar utan att vi startar i det gemensamma. Detta att vi finns, är till, är ett uttryck för Guds skapande gemenskap som låter andra bli till i evolutionens överflödande rikedom.
Med den gudomliga kärlekens gemenskap, koinonia, som horisont blir mänsklig kärlek en gåva och inte en prestation. Äktenskapet som sakrament blir ett utflöde ur skapelsen som ursakramentet. Sakrament är med ett sådant synsätt kanske inte bara två eller sju utan hundratals? Sakramentalitet blir en livshållning som tar emot den Andra som Guds gåva. (Om sakramentalitet, läs vidare i Teologiska kommitténs utmärkta bok om samlevnad och äktenskap i särskilt Elisabeth Gerles och Christopher Meakins bidrag!) Tillvarons kroppslighet, sexualitet, sensualism, skönhet blir med koinonia som grundbegrepp gåva och väcker därför motstånd mot exploatering, utnyttjande, asymmetrier, och inkluderar såväl mångfald som jämlikhet.
Ingen kan vara släkt med Guds överflödande kärlek utan en värdighet som innebär moraliskt krav på okränkbarhet. Samtidigt är vi medvetna om att våra jordiska äktenskap ofta befinner sig långt från Guds kärleks överflödande mysterium. Utanför paradiset lever vi i en sårbarhet som hör jordelivet till. Här kommer stråket av ormens verklighet, tillvarons ofullkomlighet och lidandets närvaro, asymmetriernas närvaro, som ringlar sig fram genom våra livs historia. Jagen stänger portarna till paradiset.

Varför är vi då gifta? Olov Hartman talade om kyrka som ett vindskydd kring altaret. Kanske kan vi kalla äktenskapet ett vindskydd kring kärleken i en jordisk och bristfull värld?
För vårt begränsade mänskliga varandes skull kan vi inte ta emot den oändliga Gudens kärlek annat än i begränsade former. Som ändliga varelser behöver vi gräns, form och kontur. Hur vi drar de gränserna avslöjar vår gudsbild, vår människosyn och vår syn på verkligheten.

Genom att omfatta samkönade par i vårt äktenskapsbegrepp kan vår äktenskapsform slippa att diskriminera samkönade par. Barnen i samkönade relationer kan få uppleva tryggheten i att deras föräldrar omfattas av ett vindskydd som ger också barnen lä. Med heterosexualitet som ensam teologisk rotmetafor för äktenskapet drar det kalla vindar och många blir utan skydd.

Anna Karin Hammar
präst i Svenska kyrkan