Aktivism skadar förtroendet för kyrkan

Utrikespolitiskt känsligt. Frågan om Västsahara ska inte skötas av aktivister.

Nyligen arrangerade  en grupp ur Socialdemokraterna och Miljö­partiet en konferens i Riksdagens and­ra kammarsal om Marocko och Västsahara med rubriken ”40 år av ockupation”. Konferensen syftade till att utöva påtryckningar på Sveriges regering att erkänna Västsahara som stat. Medarrangör var Svenska kyrkan, bland de andra aktörerna fanns Föreningen Västsahara, Olof Palme International Center och ABF.  Arrangemanget var uttalat politiskt aktivistiskt. Det gavs ingen möjlighet till frågor från åhörarna, vilket är ett ovanligt sätt att lägga upp en sammankomst av det här slaget.

I Sverige är inte konflikten i denna del av Nordafrika så välkänd. En stor del av Västsaharas befolkning bor i flyktingläger i Algeriet. Marocko har sedan 1970-talet gjort anspråk på territoriet, som enligt FN är ett icke-självstyrande område. Övergrepp har begåtts av den marockanska staten mot befolkningen där. Befrielserörelsen Polisario grundades på 1970-talet och styr idag över flyktinglägren.

Läget i dag i regionen är dock av flera skäl, ett av dem den negativa utvecklingen med ökande terrorism, ett helt annat än det var för några decennier sedan. Marocko är det land i Nordafrika som har infrastruktur och stabilitet nog att delta i den världs­omfattande kampen mot radikalisering och terrorism. Ett annat skäl är aktörerna i området, som Polisario. Eftersom det inte gick att ställa några frågor under konferensen, kom inte uppgifterna om de korruptionsanklagelser EU riktat mot Polisario fram. Polisario har i en omfattande rapport beslagits med att byta ut den mat biståndsorganisationer levererar till sämre, för att sedan sälja vidare de livsmedel som var avsedda för befolkningen. Inte heller kunde deltagarna få aktivisternas svar på spörsmålet om de upplysningar om terroristrekrytering i lägren, som kommer från flera underrättelsetjänster.

Det här är således en allt annat än enkel och entydig situation. Politiskt är den mycket känslig. Den svenska regeringen är medveten om det och är troligtvis angelägen om att inte agera så att Sverige hamnar i ytterligare en diplomatisk kris med ett land i denna del av världen, den här gången med Marocko.

Frågan om Västsahara är alltså partipolitik. Utifrån de uppgifter som finns kan var och en bilda sig en egen uppfattning, engagera sig i någon grupp eller göra en helt annan bedömning av situationen och involvera sig på annat håll, eller inte alls. Detta är inte en fråga för Svenska kyrkan, vare sig att ta ställning till eller att genom ett ställningstagande peka på vad de kyrkotillhöriga ska tycka i en enskild och komplicerad utrikespolitisk fråga.

Eftersom det inte är en fråga för Svenska kyrkan betyder det att man inte ska medarrangera sådana här konferenser tillsammans med politiska partier. Bara för att orden mänskliga rättigheter nämns i en inbjudan behöver inte kyrkan skynda sig att vara med och på plats. Man behöver inte tacka ja till allt som säger sig handla om människovärde. Händelsen visar att det finns ytterligare anledning att granska Svenska kyrkans så kallade påverkansarbete och hur detta genomförs samt på vilka grunder.

I en artikel i tidningen Arena, i samband med ärkebiskop Antje Jackeléns tillträde, konstaterades att Svenska kyrkan har blivit allt mer politisk och aktivistisk sedan de förändrade relationerna med staten. Svenska kyrkans ledning, och med det inkluderar jag tjänstemannanivån, deltar ofta i debatten, eller initierar upprop, om sådant som miljön, vapenexport eller utrikespolitik. Att ropa ut ett budskap om världsläget och nuläget prioriteras framför att gå in i sin kammare och tala med mindre bokstäver.

I dagsläget finns det förhoppningsvis inte någon kyrklig plan på nationell nivå för att iscensätta en större kampanj för ett erkännande av Västsahara. Svenska kyrkan behöver bli mer återhållsam och mer eftertänksam i framtiden vad gäller det man sätter sin logga på. De aktivister som vill använda Svenska kyrkan som plattform för diverse agendor behöver stävjas. Svenska kyrkan är inte vilken organisation som helst, utan en kyrka. En kyrka byggd på nåd och inte på gärningslära. I en tid med fallande medlemstal och sviktande gudstjänsts- och förrättningsstatistik är det svårt att förstå att utspelen inte oftare och mer konkret är kopplade till kyrkans grunduppgifter: gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Dessa uppgifter är något större och något mer än den kyrkliga aktivism vi tyvärr sett allt mer av.

Annika Borg
Teologie doktor, skribent och präst

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.