Att ange procent av hela befolkningen är en relikt från en sedan länge svunnen statskyrkotid, skriver Göran Wiking.
Kyrkans Tidning citerar kanske oreflekterat siffror från kyrkokansliet. En viktig regel måste dock vara att strikt begränsa sig till analys av medlemskapet. Att - som sker - ange procent av hela befolkningen är en relikt från en sedan länge svunnen statskyrkotid med ambitionen om en svenskkyrklig enhetskultur. Ett ideal att hela befolkningen ska tillhöra Svenska kyrkan.
Bara i en sådan tankevärld är det relevant att tala om procent döpta, konfirmerade etc av hela befolkningen. Bortsett från att det handlar om ett allvarligt feltänk, en skenbar strävan bort från mångkulturalitet och pluralism, så är det djupt vilseledande. All statistik kommer ju då i två skepnader och missförstånd liksom felslut blir oundvikliga.
Lokaltidningar gör gärna samma misstag och presenterar svarta siffror om fallande medlemskap. Ett stort inflöde av nya svenskar ”spär ut” lokalbefolkningen på vissa orter och får procenten kyrkotillhöriga att falla drastiskt. Antalet utträden kan samtidigt vara så få att procenten tillhöriga utan nyanlända bara skulle ha påverkats marginellt.
En stabil procent, som lokaltidningsrubriken underförstått efterlyser, skulle innebära att församlingen lyckats rekrytera två av tre nyanlända. Bortsett från att något sådant vore fullständigt verklighetsfrämmande är själva tanken rena religionsimperialismen.
Sensmoralen blir att vi måste rannsaka vilka tankar som får oss att diskutera statistik som vi gör.
Göran Wiking
TD missionsvetenskap, distriktspräst i Ekenässjön
LÄGG TILL NY KOMMENTAR