Älska din nästa - oavsett art

GRÄNSLÖS KÄRLEK Ska kärleksbudet enbart omfatta de av den egna arten? Kärlek är en praktisk handling som bör omfatta allt levande skriver diakonen Annika Spalde och Pelle Strindlund, teologie kandidat.<br><br>

Före jul visade tevenyheterna smygtagna filmer inifrån svenska grisgårdar: smutsiga djur i trånga karga boxar. I mars rapporterade Sveriges radio att svenska bönder är först i världen med att satsa på intensivuppfödning av lamm i djurfabriker.
I den nyutkomna reportageboken Monsterbiff till middag? går Torbjörn och Ylva Esping igenom villkoren för djuren i det svenska lantbruket och konstaterar att de i allmänhet är eländiga. För att bara ta ett exempel: Om mejeribranschen skriver de att "bönderna har genom extrem avel och dålig djurhållning skapat kor som är i risigt fysiskt och psykiskt skick" (s. 122). Journalister uppmärksammar regelbundet djurens lidande, men mediediskussionen stannar vid frågan: Hur kan animalieindustrin reformeras? Kan vi ge mer halm åt grisarna?

Vi menar att kristen etik erbjuder ett annat förhållningssätt, inte reformerad exploatering utan avskaffad exploatering. Enligt den kristna livstydning som vi ansluter oss till är ingenting viktigare än att älska. Evangeliernas berättelser om Jesus från Nasaret är variationer på ett tema: kärlekens väg är vägen framför alla andra. Att älska har i vår tid blivit synonymt med känslor, men det kan också, som i den kristna traditionen, förstås som viljan att inkludera, att räkna in andra – också de som tillhör andra grupper – i den gemenskap man själv ingår i. Kärleken undergräver "vi och dom"-tänkande.

Vad det konkret innebär att följa visdomsorden "älska din nästa" har människor debatterat i olika tider och olika samhällen. Under 1700- och 1800-talet hävdade många ljushyade kristna att Jesus etik var förenlig med att hålla afrikaner som tvångsarbetare. Slaveriet skulle man inte i-frågasätta, eftersom evangeliernas Jesus inte ifrågasatte sin tids slaveri. Andra kristna, som amerikanerna Benjamin Lay och Harriet Beecher Stowe, menade att det sinnelag som evangeliernas hjälte förkroppsligade innebar motstånd mot slaveriet. Nu står vi inför en liknade situation. Precis som under slaveriepoken har vi att ta ställning till ett organiserat förtryck: då riktades det mot människor av annan hudfärg, nu mot varelser som tillhör andra arter. Var och en av oss ställs inför frågan: Vad medför kärlekens livshållning? Vilka tolkningar av Jesus är livsbejakande? Vilka bör avvisas?

En gris, ett får,
en ko, en torsk – ingen av dessa djur får kanske spontant våra hjärtan att bulta snabbare. Men de är varelser som kan älskas. Inte nödvändigtvis känslomässigt, utan som praktik, som författaren till Första Johannesbrevet påminner oss: "låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning".
All animaliekonsumtion innebär att kännande varelser rutinmässigt dödas. Ingen höna tillåts att leva hela sitt livsspann. Burhöna eller ekologisk – hon skickas till slakt när hon inte längre värper ägg i den omfattning som äggproducentens ekonomiska kalkyler kräver.
När kon inte mjölkar tillräckligt mycket för att industrin ska anse henne lönsam förlorar också hon livet. (Hon är då fyra till fem år gammal; en kos naturliga livslängd är tjugo till tjugofem år.)

Att exploatera maktlösa
varelser är inte förenligt med kristen kärleksetik, som vi förstår den. Vi vet inte vilka möjligheterna var att leva som vegan i Palestina för 2 000 år sedan, men i dagens Sverige går det utmärkt. Husmanskosten kan lagas utan animalier: köttfärslimpa (på sojafärs och brunsåsen på havregrädde), Janssons frestelse (ansjovisen ersätts med skivade champinjoner som fräses i kanel och kryddpeppar) och omelett (på tofu). Istället för fil till frukost äter vi sojayoghurt. På smörgåsarna brer vi inte längre leverpastej utan mjölkfritt margarin och vegetabiliska pastejer (till exempel Tartex).
Dem vi älskar önskar vi det bästa: liv, lycka, välgång. Genom att avstå från att stödja djurfientlig verksamhet utsträcker vi kärleken till nya nationer: de fjäderklädda, de fyrbenta, de som lever djupt nere i världshaven; de som, om de kunde tala till oss, skulle tacka oss för att vi inte skadar dem utan låter dem leva.
Varför ska vi säga nej till detta sätt att uttrycka kärlek?


Annika Spalde
 diakon i Svenska kyrkan och ordförande i Vildåsnan – kristen vegetarisk förening.
Pelle Strindlund
 teol. kand. och aktivist