Är Gud generösare än kyrkoordningen?

I biskopsbrevet ”Leva i dopet” skriver Svenska kyrkans biskopar enkelt, nyanserat och varmt om dopets många innebörder. De lyfter fram dopet som en skimrande gåva från Gud, en kraftkälla och en tydning av livets alla skiften:

”Dopet ger en kristen ett löfte som andra inte har. Det är allt. Men det är ganska mycket.”

Brevet diskuterar också relationen mellan dop och nattvard och håller fast vid det som är ”allmänkyrklig tradition”, nämligen att dop och nattvard hör ihop. Det är alltså endast de döpta som är välkomna till nattvarden.

Vi talar om denna ordning som ett ”öppet nattvardsbord”, men öppenheten är i själva verket starkt begränsad. Kyrkoordningen stadgar:

”Alla som är döpta i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn inbjuds till måltiden.”

(KO, kap 20, inledningstexten)

Det är en självklarhet i vår kyrka att aldrig ställa frågan om den person som sträcker fram handen efter bröd och vin är döpt eller ej, men faktum kvarstår: nattvardens gemenskap förutsätter dop.

I dag kommer många till tro utan att vara döpta och kanske skulle vi våga bejaka att en sådan person också är välkommen till nattvardsbordet? Kanske kan vägen till dop gå via bröd och vin? Gud är kanske generösare än kyrkoordningen?

En sådan öppenhet skulle bli besvärlig i ekumeniska sammanhang och tiden är kanske inte mogen för en sådan förändring, men då återstår en annan utmaning, nämligen att fundera över hur vi skall kommunicera med dem som är utestängda från nattvarden fast de är kyrkotillhöriga.

I varje församling finns ett stort antal tillhöriga som inte är döpta. I genomsnitt rör det sig om mellan 10 och 15 procent av alla tillhöriga och av dessa är majoriteten (60–75 procent) i åldrarna 20–60 år.

I en församling med 20 000 tillhöriga kan det alltså handla om 1 500 personer som betalar sin kyrkoavgift, men formellt är utestängda från nattvardsgemenskapen. De lever under ett slags ”bannlysning”. De vet nog oftast inte om det, men om dopet är den fantastiska gåva som vi tror att det är, då bör vi väl åtminstone bli medvetna om denna bannbulla och börja fundera på hur vi ska handskas med den?