”Livet är slut”. Jo, så stod det faktiskt i Svenska kyrkans kampanj i sociala medier under Allhelgonahelgen. ”Döden drabbar oss, kvar finns sorgen och tomheten”. De döda finns kvar ”som ett avtryck” i någons minne. (Om de har anhöriga, antar jag, annars kan de väl glömma det också.)

”Han lever vidare i våra minnen”. Det brukar annars vara den vanliga trösten på borgerliga begravningar.

Jag bara undrar, vad hände med de där i vita kläder som kommer ur det stora lidandet?

Vad hände med det kristna hoppet om ett evigt liv?

Jag undrar vad det säger om kyrkans tro när de helgon vi inte ber till ersätts av snarlika egna anhöriga, som vi uppmanas att tända virtuella ljus för på nätet och skriva böner om eller rentav till. Och jag undrar vad det säger om kyrkans tro att kampanjen trycker så hårt på kärlek och saknad. Svenska kyrkans Facebookvägg fylls med hjärt-emojis. Det finns människor som dör som ingen saknar. Kanske med rätta. Har kyrkan något att säga om dem, till dem, till deras anhöriga? Är det en plikt att sörja?

Tidigare har man tagit fram en jättefin mediekampanj vid påsk, som enkelt och kaxigt deklarerar: ”Livet segrar!”. Fanns det ingen på vägen från idé till genomförande som kunde sätta stopp för en kampanj som säger att livet är slut när man dör?

Sofia Lilly Jönsson