I den pågående avtalskonflikten hoppas präster att Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation, Skao, tar sitt förnuft till fånga och inte tvingar präster runt om i Sverige till strejk.
Jag prästvigdes för inte så länge sedan. Under mina teologiestudier så kunde man klart konstatera att vi var fler kvinnor än män på prästutbildningen. Man kom ibland att diskutera hur framtiden skulle se ut. Vilka konsekvenser det skulle få att präst-yrket blev ett typiskt kvinnoyrke. De flesta var överens om att det troligen skulle leda till försämrade arbetsvillkor för präster. ”Ni ska få se, att så fort det blir fler kvinnliga präster så kommer arbetsvillkoren att förändras till det sämre” uttryckte sig någon. Min naivitet fick mig då att protestera.
Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation Skao som styr centralt över prästers arbetssituation genom att teckna kollektivavtal för Svenska kyrkan har bestämt sig för att präster inte ska ha kompensation för obekväm arbetstid. Präster har idag 15 fridagar som kan tas ut under året som kompensation för att vi jobbar helger och storhelger då många andra är lediga. Det blir även en hel del tid som går åt till kvällsarbete.
Förra året redovisade Försäkringskassan att det farligaste man kunde vara idag när det kommer till yrke var kvinnlig präst. Kvinnliga präster är överrepresenterade när det kommer till sjukskrivning på grund av psykisk ohälsa. På tredje plats kom manliga präster. Detta är katastrofala uppgifter för Skao att ta tag i. Men ett år senare svarar Skao med att försämra arbetsvillkoren ytterligare för en redan utsatt arbetsgrupp. Beslutet är ologiskt och hjärtlöst.
Skao vill förutom att ta bort de 15 ersättningsdagarna också införa årsarbetstid, slopa övertidsersättningar, ob, och ersättning för vikariat som kyrkoherde.
Präster har också make, maka och barn. Prästfamiljer får offra mycket. Jag själv ser hur min make ibland får ta ett större ansvar när det kommer till att hämta och lämna på fritids. Helgaktiviteterna med vårt barn får han ta. Många gånger tar jag också med mig mitt arbete hem. Jag steker köttbullar till min dotter samtidigt som jag tänker på änkemannen som inte kunde sluta gråta på sin frus begravning.
Att vara präst är att arbeta nära dödens verklighet. Vanligt är att man går på begravningar några gånger i livet. För oss präster är det begravningar varje vecka. Varje begravning kräver förberedelse och samtal.
Att möta människors känslor och framförallt hitta de rätta orden att säga till den som förlorat den käraste de har. Det krävs mod för det. Det kostar någonting i själen. Det visste jag själv också när jag accepterade mitt kall som präst. Men min tro hjälper mig. Jag finner mening i det jag gör när jag möter uppskattning från dem jag möter. Men Skao måste ge mig förutsättningarna för att jag ska kunna fortsätta ha kvar den där orken för de människor som behöver mig. Jag tar min prästroll på allvar.
Liksom så många andra präster är jag förälder. Det är svårt att se sitt barn i ögonen och förklara att mamma ska jobba när hon är ledig för att det är konfirmandläger, dop eller gudstjänster som väntar. Eller när jag måste hyssja henne för att någon plötsligt ringer mig därhemma i behov av sorgesamtal som inte kan vänta. Men hon säger att hon förstår, min kloka sjuåring. Det är vackert att höra. Men mitt mammahjärta går ändå itu när hon i nästa mening säger att hon också vill vara präst för då får hon vara med mig.
En uppfattning som vissa har är att ”präster ska vara snälla och gå med på allt”. Men att vara snäll är inte synonymt med att acceptera dåliga arbetsvillkor. Jesus sa ”Du ska älska din nästa som dig själv”. Det betyder att självet också räknas. Präster räknas. Deras familjer räknas. Ett självdestruktivt beteende hos präster ska inte uppmuntras eller glorifieras. För det är lätt hänt. Särskilt när det kommer till kvinnor verkar det som.
Innan jag blev präst så var jag och min familj beredd på arbetsvillkoren. Det var ett pris vi var villiga att ta. Men nu när Skao vill förändra arbetsvillkoren så drastiskt så blir det priset för högt. Kyrkans akademikerförbund och många arbetskollegor är av samma åsikt. Själv tror jag många lokala arbetsgivare förstår prästers arbetssituation och skulle acceptera att behålla de nuvarande arbetsvillkoren. Jag arbetar i Sköns församling, det är en bra arbetsplats, liksom många andra församlingar. Jag trivs. Men det är på högre nivå som kollektivavtal ska signeras. Hoppas att Skao i Stockholm tar sitt förnuft till fånga och inte tvingar präster runt om i Sverige till strejk.
LÄGG TILL NY KOMMENTAR