Regeringen har bestämt sig för att erkänna Palestina som stat. När det kommer att ske vet vi inte, men så fort det går, säger statsministern. Det är ingen tvekan om att det svenska beslutet är nödvändigt och välkommet. Palestina har lika stor rätt att existera som något annat land och forma det under eget mandat och självbestämmande.

Stefan Löfvén och Margot Wallström ska ha all heder för att de tagit ställning för detta och kommit till ett beslut. Ingen tvekan om det. Men nu väntar vi också på den fördjupade analysen av beslutet. En sådan analys är nödvändig för att göra beslutet trovärdigt och undvika att det faller en förenklingens och naivitetens skugga över beslutet.

 I konflikten mellan Israel och Palestina finns det ju två sidor och sättet att hantera dessa ställer krav på de politiker som väljer att engagera sig i frågan. De måste vara i stånd att kunna formulera sig på ett sådant sätt att även de komplexa sammanhangen och svårigheterna kommer fram. Men också om det allra viktigaste: om tilliten till de båda sidorna att stifta fred. Den fördjupade analysen behövs också för att minska känslan av utpressning hos den ena parten och för att undvika antisemitism.

Antisemitismen accelererar av och till i Europa, ofta beroende på det politiska läget. Israels senaste krig mot Hamas utlöste en våg av attacker mot t.ex. synagogor. Därför måste ett ställningstagande för den nödvändiga staten Palestina också åtföljas av en analys eller diskussion kring den bild av Israel som direkt eller indirekt lyfts fram när i stort sett det första den nya regeringen gör är att gå ut med detta erkännande. Hade det funnits en religiös kompetens hos regeringen hade tillkännagivandet kanske kunnat vänta några dagar tills en stor religiös högtid i Israel var över.

I en fördjupad analys borde det komma fram att ett erkännande av Palestina som stat och Israels säkerhet  hör ihop. Det är två sidor av samma mynt och det går inte att förneka eller inte låtsas om varandras förutsättningar. Det har exempelvis regnat ner tusentals raketer över Israeliska städer från Hamas och det senaste kriget syftade till att förstöra Hamas hemliga tunnlar. Räderna och attackerna från Israel ledde i sin tur till stora lidanden hos det palestinska folket. I en analys borde det komma fram hur båda sidor upplever skräck och rädsla från den andre.

I den fördjupade analysen ligger det faktum att Hamas ännu inte erkänt staten Israel och vad det kan betyda för processen mot en tvåstatslösning. I deras program står det att man vill förgöra staten Israel och judar i största allmänhet. Fortsätter Hamas att ha inflytande i Gaza och på Västbanken ligger det också i den fördjupade analysen behovet att formulera sig om synen på Hamas. Det går inte att bara undvika frågan och hänvisa till att det är staten som erkänns och inte något annat. Frågan ligger där och skvalpar, kräver sin analys och sin uttalade förhoppning om att Hamas går att påverka i rätt riktning eller om det är andra krafter som behöver Sveriges och andra länders stöd för att en tvåstatslösning ska bli möjlig.

Svenska kyrkan har, genom sin chef för den internationella avdelningen i Uppsala, gått ut och stödjer regeringens beslut att erkänna Palestina. Även det är bra och vad som kan krävas av en kyrka som vill bekämpa förtryck och som tar sina gemensamma rötter med islam på allvar. Men även här behövs den fördjupade analysen. Hur bra det än är av Svenska kyrkan att stödja regeringens beslut ekar det tomt utan en ärlighet inför de komplexa sammanhangen, inte minst den religiösa fundamentalismens mekanismer, och en uttalad tilltro till båda sidor.

Att erkänna Palestina som stat är ingen quick fix. Trots det är förhoppningen att fler länder ska följa Sveriges exempel och därmed också stödja de fredskrafter som finns i Mellanöstern och inom det israeliska samhället. Men känner sig Israels politiker enbart utpressade är inget vunnet. 

Helena Myrstener

präst i Limhamn