August Strindberg korrigerar vår kyrka

Om man beger sig till Norra Begravningsplatsen i Stockholm, kan man finna en relativ enkel gravprydnad på en grav. Det är ett kors av trä med en inskription på latin. ”Ave crux, spes unica” står det. På svenska blir det ”Var hälsad kors, mitt enda hopp”. Där ligger alltså en människa som inte tyckte att korset var något han skämdes för eller ville dölja. Kanske vill han provocera lite med den texten, för det hade han gjort många gånger under sitt liv. Alla vet att vår store författare August Strindberg ligger där.

Då kan vi fundera över vad han skulle ha sagt om han levat i dag. Han menade att korset är den symbol han mer än något annat vill sätta över sitt liv. Han ville bli ihågkommen som den som räknade med korset allra mest. Hans enkla träkors predikar fortfarande om att det är det som bär när det kommer till kritan. Det är det som håller när alla mänskliga åsikter måste läggas åt sidan. Hans kors predikar för oss nu.

Han skulle häpnat om han hört att Svenska kyrkan en gång i framtiden skulle skämmas för sin viktigaste symbol. Det som han på gamla dar funnit vara det enda som håller, skulle inte duga längre. Han skulle bara skakat på huvudet åt denna märkliga dårskap.

För många kristna i dag är korset något de riskerar sitt liv för. De tycker inte att lösningen är att dölja det eller förneka det. Utan de vill stå upp för det. Men i vårt land, där man möjligen riskerar att hånas och föraktas om man visar på korset, där kan ledande företrädare för kyrkan tycka att det provocerar för mycket.

Man talar gärna om en ständig reformation, att det är att rätt sätt att vara trogen mot den reformation som skedde i vårt land och andra för 500 år sedan. Och visst behöver vi ständigt formulera om vad den kristna tron handlar om, för att göra den begriplig för vår tid. Men det får inte handla om att göra om det som är kärnan i vår tro. Då är vi på väg att forma en ny, främmande tro, som inte har något gemensamt med vad reformatorerna ville lyfta fram. För reformera betyder återformera, nämligen till det som Bibeln säger. Det var det som var reformationens stora ärende.

Och i dag verkar det som vi än en gång måste besinna vad evangeliet betyder. Vi får visa på syndernas förlåtelse genom Jesus, att försoning fortfarande är det vi människor behöver och inte ekoteologi, även om det är viktigt att tala om vad trpn betyder när det gäller miljön. Att försoning är en svår tanke för moderna människor, får inte betyda att vi tar bort budskapet om den, korset, för att det är obekvämt och stötande för en del.

En reformation i dag skulle vara att, gärna med nya ord, lyfta fram det centrala innehållet i Bibeln, både Gamla och Nya testamentet. Att tro att människor behöver något annat i dag är fel väg. Att människor gärna vill höra något annat, är en annan sak. Att då erbjuda ”kristendom light”, att ge människor vad de önskar, är bara att leda dem vilse. Djupast sett är kyrkan trogen mot sin Herre, när den envist pekar på korset som det hållbara. Att det provocerar några, visar bara att det är den rätta vägen. Även de som störs av korset behöver vad det står för. Så låt oss lyssna till August Strindberg och inte vår tids lysande raketer som snart har brunnit färdigt. Låt oss ta fasta på det arv Gud gett oss att förvalta och föra vidare!

Bo Bergstrand

komminister i Nässjö pastorat