Bara uppståndelse men inget kors

De sticker mig i ögonen och jag blir irriterad. Lycka, frid, glädje vill väl utgivarna förmedla. Hopp säkert. Hur ljuvligt livet är! Pojken som en härlig sommardag mot himlens närvaro hoppar på stenarna ute vid havet. Vem vill inte vara med? Vem längtar inte dit? Varför bli jag så provocerad?
Barnet som sträcker sina armar och tar plats på hela bilden. Varför blir jag så trött? Den glada församlingen runt dopfunten där alla ler och allt är frid och fröjd. Varför vill jag riva ut sidan? Den fundersamma unga kvinnan, som möjligtvis har någonting att begrunda som inte är så lätt, presenteras i brun sepia. Varför får hennes färger inte vara äkta?
Jag blir sorgsen, varför?

Är det för att jag läser om att ”dopet innefattar livet i hela dess vidd av smärta och lycka”? Är det för att jag har en bild av att Kristus blev uppspikad på ett kors, att blodet rann, att han säkerligen skrek av smärta och att allt bara var hemskt och att bara de hårdhudade, de som var luttrade för att de hade varit med förut, orkad beskåda och sedan gå hem till middagsbordet som om allt tillhörde det normala livet.

Det jag läser om i de välformulerade teologiska raderna ser jag inte i bilderna. Jag ser inte livet i hela dess vidd. Jag ser inte smärtan. Jag ser inte döden. Jag ser inte livets hemskheter.
Jag ser bara uppståndelsen och den bländar mig till trötthet.
Varför finns bilderna? För att texten inte ska kännas så lång eller för att vara ett stöd till biskoparnas förklaring om dopets teologi? Eller för att mildra och gömma undan den del av verkligheten som hela livet trots allt består av, men som vi inte orkar ta till oss? Det trasiga. Det fula. Det hemska. De sargade och slagna kropparna. Ångesten.
Om inte kyrkan orkar, vem ska då orka?