Behöver kyrkan lika många anställda i framtiden?

Kyrkans Tidning har de två senaste veckorna pekat på det faktum att allt färre söker sig till kyrkans profilutbildningar och att vi därför i framtiden måste räkna med ett ökat antal vakanta tjänster för både präster, diakoner, musiker och pedagoger. På landsbygden och i mindre orterna märks det redan. Läget är bekymmersamt och nyrekryteringen motsvarar inte på långt när pensionsavgångarna. En del tankar på vad som nu behövs har också diskuterats.

Givetvis behövs det professionella och välutbildade medarbetare även i framtiden, men kanske inte lika många anställda. Svenska kyrkan är nu inne i en smärtsam omställningsfas. Fortfarande gläder vi oss åt att vi är landets största medlemsorganisation, men engagemanget i och för vår kyrka minskar.

Vi är numera en del av civilsamhället, en idéburen organisation, inte en kyrkokommunal tjänstemannakyrka. Om vi tror att Herren kallar de tjänare och tjänarinnor han behöver, kanske det nya läget är hans sätt att hjälpa oss med uppgiften att ”krympa kostymen”. Under en lång följd av år har antalet anställda ökat och vanliga församlingsbor har i samma mån uppfattat sig mer som mottagare av de anställdas tjänster. Samtidigt visar undersökningar att det är när vanliga kristna får ta ansvar utifrån sina gåvor, det är då som församlingarna växer.

Men i strukturarbetet fortsätter vi på den gamla linjen med att politiker beslutar och tjänstemän utför, bara med den skillnaden att det sker i större ekonomiska enheter. Större underlag krävs för att även fortsättningsvis ha råd att anställa i en tjänstemannakyrka. Men vill vi ha levande kreativa gemenskaper, med närhet till varandra, i och omkring våra kyrkor, kanske vi måste uthärda omställningsfasen och ge vanligt kyrkfolk chansen att faktiskt ta ansvar. Annars anställer vi bort engagemanget. Här behöver vi säkert ett grundligt omtänk.

Det räcker förmodligen inte att vi påpekar behovet av ideella insatser och arbetar med handlingsplaner för detta. Inte så länge de ideella uppfattar sig mer som medhjälpare till de anställda än ansvariga medarbetare. Man trivs och man växer i sammanhang där man behövs. Om luckorna genast fylls upp med nyrekrytering av anställda på varje tjänst, kanske vi riskerar att gå den helige Ande i förväg. I så fall är det ju inte främst rekryteringsstrategier vi behöver, utan bön om att Herren sänder arbetare till sin skörd och tryggt vågar vänta på att detta sker.