Jag har funderat kring musikernas och prästernas offentliga kritik av det nya förslag till kyrkohandbok som fortfarande används av många före detta remissförsamlingar.
Det har varit en debatt där få nöjda röster hörts. Mycket kritik, många synpunkter – men få eller inga övertygade sympatisörer. Trots detta menar somliga att det är dags för en ny handbok nu och tycker att processen är utdragen.
Samtidigt finner jag verkligen denna grundfråga obesvarad: Varför behövs det alls en ny handbok? Och varför går det att argumentera för att det är så bråttom att få ut en sådan att kvalitet och gediget processande äventyras?
Jag är född 1986, några dagar innan HB86, som kyrkorådets ordförande i mitt pastorat fortfarande kallar för ”nya handboken”, togs i bruk. Jag är ung - det sägs mig nästan varje dag i våra sammanhang. En ung präst med nya tankar, någon som kommer med en frisk fläkt, någon som kan bidra med nya perspektiv och nya idéer. Sådant får jag höra, att vara av årgång -86 framstår ofta som en fördel. Men jag som är så ung och cool och ny vill gärna slå ett slag för det som finns och som faktiskt fungerar. Det som traderats och förvaltats noggrant under långa tider står för något stabilt i en skakig värld. Det sätter jag, som ung, värde på.
Många hoppas emellertid att det är fler friska fläktar som ska få fart på folkkyrkan igen, det är min känsla. Hur ska vi få fler att gå på gudstjänst? Hur blir vi relevanta? Kanske kan en ny fräsch handbok förvandla våra sammanhang. Det är en ny, uppdaterad logga på framsidan. Kanske kan vi bli fler som sjunger och ber, om orden i handboken blir modernare? Det gäller att hänga med och hänga på!
Eller är det något annat än uppdaterade formuleringar som vi verkligen behöver? Låt kyrkan få vara en oas och motkraft när samhället och omvärlden ständigt uppdaterar, stressar och möblerar om runtom oss.
Jim Lagerlöf
präst i Kristinehamn
LÄGG TILL NY KOMMENTAR