Jag blir bestört när jag hör om Berget och att kommuniteten nu ska bli katolsk. Jag blir ledsen och frustrerad. Berget har inte kunnat vara en tillflyktsort, för mig som är kvinna och präst, tidigare i Västerås stift, nu i Skara stift.
Jag kan bara prata för mig själv. Men det har varit en omöjlighet för mig att åka dit med tanke på kvinnoprästmotståndet. Det går inte att ha det som ett refugium för att hämta ny kraft och styrka både för mitt liv och för mitt arbete i Guds rike, med tanke på detta motstånd. Tragiskt nog.
De har jättefint program, som vi alla, präster och diakoner, fick varje termin i Västerås stift. Jag läste det, sen gick det rakt i papperskorgen. Jag kände ny förhoppning då ny ledare utsågs, men den grusades. Peder Bergqvist gav uttryck för sin ståndpunkt när han tillträdde, att det för ekumenikens skull inte går att ha kvinnor som är präster som firar mässa, men att han själv inte är kvinnoprästmotståndare. Men det visar sig nu, tycker jag, att det handlade om egna preferenser och önskemål, snarare än om en ekumenisk tanke. Han säger att den fulla sanningen finns i katolska kyrkan – vilket smärtar mig att höra. Och, säger han vidare, att Berget skulle tappa gårdspräster om kvinnor skulle börja fira mässa där. Enligt mig finns det många andra de tappat på vägen, men det har tydligen inte varit lika viktigt.
Men med eftertankens kranka blekhet undrar jag om jag skulle ha gett uttryck för min erfarenhet och uppfattning tidigare, att Berget inte är ett refugium för alla? Det är ett naturligt sätt att leva för mig, att ibland dra mig undan för bön, återhämtning och ny inspiration. Tyvärr har Berget inte varit en plats där jag har kunnat tillgodose dessa mina behov i livet. Kanske är det dags att skapa en ny plats för dessa ändamål där alla är välkomna!
Monika Hedlund
präst i Svenska kyrkan i Mariestad
LÄGG TILL NY KOMMENTAR