Nu räcker det med allt tal om skuld, blod och offerlamm, tycker Ulla Karlsson. Hon är präst i Falun och har skrivit den mest uppmärksammade debattartikeln i Kyrkans Tidnings historia. Hundratals kommentarer på webben, de flesta upprörda.
Den diskussion hon för är inte ny. Att det finns andra tolkningar av Jesu död på korset än försoningsoffrets borde inte komma som en chock för någon. Varför då denna vrede? Tre troliga orsaker:

1) Det finns kristna som säger bestämt nej till att problematisera sin tro och som lätt blir aggressiva när någon annan gör det.
2) Ulla Karlsson uttrycker sig inte mjukt och prövande utan kategoriskt och odiplomatiskt.
3) Hon hänvisar till vad som är möjligt att tro i en ”modern tid” för ”upplysta människor”. Det låter som om hon tycker att följsamhet till tidsandan är ett rättesnöre för kyrkan.

Den stormiga debatten finns det mycket att säga om. I grunden är det ett hälsotecken att det finns ett starkt engagemang kring kristendomens kärnfrågor. Det är trots allt inte ekonomi och organisation som kyrkan brinner för.
Att en del debattörer blir arga är heller inget att klaga på, för viktiga frågor ska kunna väcka känslor. Däremot har vi ett problem när det på sina håll slår över i rena lynchstämningen. Respekten för meningsmotståndaren är en grundläggande demokratisk princip och livsnödvändig i varje idéburen organisation. Annars skapas en tystnadens och rädslans kultur.

Så till sakfrågan. Förre ärkebiskopen KG Hammar säger så här i boken Jag har inte sanningen, jag söker den:
”Det är Gamla testamentets syn att det behövs offer för att öppna vägen till Gud. Jag tycker det är en rätt otäck tanke att ju mer Jesus lider, desto mer synd väger Jesus upp. Detta är en av flera tankar kring försoningen, men den fungerar inte för oss i dag. Det är svårt att förena kärlekens Gud med att Jesus måste lida. /…/ Det handlar mer om den gudomliga närvaron i det allra mest utsatta än om den gudomliga rättvisan som kräver ett offer.”
Hellre än om offer pratar man i kyrkan om vetekornets lag, att Jesu död visar på mönstret att ur död kommer nytt och rikare liv. Eller så säger man att korsfästelsen betyder att Gud visar sin kärlek, inte att Gud kräver ett blods-offer. Uppståndelsen och segern över döden är det vanligaste budskapet.

Men det är inte de här tankarna som avspeglas i flera av de populäraste påskpsalmerna, det har Ulla Karlsson rätt i. Att Jesus ”för oss blödde, led och dödde som ett skuldlöst offerlamm” leder tankarna till en hämnande gud, och hämnd hör inte hemma i kyrkan. Skuld och försoning kan man däremot inte skåpa ut. Det är en del av livet – minst lika mycket som kärlek och osjälviskhet – och måste vara högprioriterat för Svenska kyrkan också i framtiden.

Ulla Karlsson säger i intervjun på sidan 20 att förkunnelse och gudsbild inte går att diskutera i arbetslaget. Hon är inte ensam om den uppfattningen. Här finns det viktigaste imperativet att utvinna ur debatten: Att det lokalt måste finnas utrymme för ärliga samtal om tro och tvivel, om svårsmälta psalmer och bibeltexter man stångar pannan blodig mot. Ingen präst ska sitta ensam på kammaren och grubbla. Tro som inte får pröva nya formuleringar tappar sin kraft och dör.

Brita Häll

Rekyl: Offret är en del av livet

Jag ger mitt liv av fri vilja. Bara så blir offret mänskligt och en handling framsprungen ur Guds frihet. Den anselmska försoningsläran är annorlunda. Här kräver en mycket kränkt Fader ett hedersmord när hans Son offras för att sona Faderns kränkthet inför mänsklighetens överträdelser. Den anselmska försoningläran har fått flera kristna att konvertera till judendomen. I det Gamla testamentet, i Moseböckerna, hindrar Gud Abraham från att offra sin son Isak. I Nya testamentet finns inte detta hinder kvar, menar man, utan här offrar Fadern sin Son.
Alla som tar avstånd från Jesu död som ett hedersmord från Guds sida gör det med all rätt. Vare sig det uttrycks sofistikerat eller mera brutalt. De har evangelisten Johannes med sig och troligen även de tre synoptikerna.

Men att utesluta offret som en del av livet är en inte trovärdigt. Hela evolutionen är fylld av offer för andras livsmöjligheter. Hela mänsklighetens tillblivande bygger på offer. Våra liv lever tack vare andras offer. Bara ett senkapitalistiskt samhälle kan få för sig att det går att tjäna pengar utan någon relation till arbete och offer. I denna glidarkultur håller världens framtid på att offras för några få generationers gränslösa aptit. Det är inget fritt offer. Det är ett påtvingat offer av andras livsmöjligheter.

Det påtvingade offret sprider en doft av förruttnelse. Det frivilliga offret sprider en gränslöst skön doft av kärlek in i världens koncentrationsläger. En Maximilian Kolbe är en friare människa än vad någon av oss kan drömma om.

Anna Karin Hammar