Israel och Svenska kyrkan

Bojkott av Israel är ren antisemitism

För oss som gärna ser en fredsöverenskommelse som syftar till två livaktiga stater bredvid varandra är Anna Karin Hammars vänsteraktivism lika slapp i anden och intellektet som den är förödande för fredschanserna, anser debattör Ulf Öfverberg.

Anna Karin Hammar ger sin sedvanliga syn på konflikten mellan Israel och palestinierna i ett reportage i Kyrkans tidning den 12 augusti. Det ”är en avgörande tid”, säger Hammar med profetiskt anslag; tiden är mogen för bojkott av Israel. Men Hammar är lika fel ute denna gången som alla andra gånger tidigare.

Konferensen som Hammar med flera deltog i var ”Kairos Palestina”. Den har sin ”intellektuella” grund i det så kallade Kairos-dokumentet. Dokumentet är framtaget av kristna kyrkor i regionen. Det har bland annat kritiserats för ett ersättningsteologiskt förhållningssätt, det vill säga att först var judarna det utvalda folket men i och med Kristus ankomst och kyrkans etablering övertogs den rollen av de kristna. Judarna hade därmed spelat ut sin roll. Dokumentet har också kritiserats för antisemitiska tankegångar.

Tankegångarna i Kairos-dokumentet kan falla under definitionen av modern antisemitism. ”Utkorelsen, Guds löften och landet” gäller enligt Kairos-dokumentet nu de kristna. Det är de kristna som kan göra anspråk på löften och land. Nya testamentet används mot Israel/judarna. De kristna kyrkoledarna tar sig i dokumentet genomgående rätten att använda Bibeln för att legitimera sin av Gud givna rätt till landet, men judarna frånkänns rätten att göra detsamma utifrån sina tolkningar av de heliga skrifterna.

Genomgående framställs kristendomen som levande ord och judendomen som döda/stelnade bokstäver. Detta är alltså den klassiska ersättningsteologisk retoriska figuren, där judendomen utgör den mörka fonden mot vilken kristendomen målas upp som det ljusa, levande, som kärlek och liv. Judendom/Israel, som inte hålls isär i dokumentet, associeras med död, det stelnade, förödelse.

Sedan tycker Hammar att vi ska bojkotta Israel och stödjer sig på BDS-rörelsen. BDS är en extrem rörelse som hänger ut Israel som världens skurkstat medan de låter andra stater som Kina (ockupationen av Tibet), Marocko (ockupationen av Väst Sahara), Turkiet (ockupationen av norra Cypern), Iran (för antisemitism, spridande av terrorism och framtagande av kärnvapen) eller andra att gå fria. Det är endast en av världens alla stater som ska bojkottas och det är Israel. Israel bedöms alltså efter en egen måttstock som inte tillämpas på någon annan stat. Det är skälet till misstankarna om att mer dunkla motiv är drivkraften bakom bojkottkraven. Motiv som antisemitism.

Hammar vill göra bosättningarna och ockupationen till konfliktens orsak. Men ockupationen är inte konfliktens orsak. Det är dess följd. Och om ockupationen och bosättningarna inte är konfliktens kärna blir en bojkott, förutom övriga argument mot en sådan, totalt missriktad.

Före 1967 ockuperade Jordanien Västbanken. Då fanns inga israeliska bosättningar där. Men arabstaterna och de palestinska företrädarna vägrade även då att erkänna Israel. Den vägran har gått tillbaka till tiden för Israels bildande, 1947/48. Alla initierade bedömare av konflikten brukar nämna också andra omfattande hinder för freden, som säkerheten, kravet att alla palestinska flyktingar ska få ”återvända”, gränserna och den palestinska statsbildningens status. Bosättningarna i area C på Västbanken är endast en av flera utmaningar i en fredsprocess.

Men det finns även andra och större hinder. Det är den palestinska ledningen; en ledning som gång på gång har missat chanser till en fredlig process. 1937, 1947, 1967, 2000, 2001 och 2008 och senast 2014 har Israel accepterat och/eller föreslagit en delning av landet. Det har fredsavtal med både Egypten och Jordanien. Alla israeliska regeringar sedan 2000 har omfamnat idén om en självständig palestinsk stat. Den palestinska ledningen är korrupt, upptagen av rivalitet med terrorgruppen Hamas och kräver förbehåll för förhandlingar samtidigt som de uppmuntrar den stundtals nästan dagliga terrorn mot israeler.

Anna Karin Hammars i andra sammanhang omhuldade akademiska bojkott av Israel kommenterades av nestorn inom Förintelseforskningen Yehuda Bauer, och tillika en anhängare av en tvåstatslösning, som en ”intellektuell genocidism”. Alltså ren antisemitism. Men för en person som notoriskt har varit och är fixerad vid Israel som boven i dramat spelar det kanske ingen roll. För oss övriga som gärna ser en fredsöverenskommelse som syftar till två livaktiga stater bredvid varandra är Hammars vänsteraktivism lika slapp i anden och intellektet som den är förödande för fredschanserna.

 

Ulf Öfverberg

Generalsekreterare Svensk Israel-Information

 

Mer inom samma ämne
Israel och Svenska kyrkan
Israel och Svenska kyrkan
Israel och Svenska kyrkan
Israel och Svenska kyrkan
Israel och Svenska kyrkan
Israel och Svenska kyrkan
Israel och Svenska kyrkan