Bra församlingsarbete stavas mission

Kyrkoherde Jim Tullgren frågar i en debattartikel varför ingen svarat på hans efterlysning av ett analysinstrument för att mäta vad en församling lyckas uppnå med sitt arbete. Kanske är orsaken helt enkelt att det som verkligen är kyrkans och församlingens uppdrag, att förkunna evangelium, och som därmed borde vara måttet på hur bra en församling arbetar, inte är tillgängligt för mätning. För att citera Augsburgska bekännelsen artikel V: ”Ty genom Ordet och sakramenten såsom medel skänkes den heliga Anden vilken hos dem, som höra evangelium, frambringar tron, var och när det behagar Gud.

Om alltså, som vi bekänner, kyrkan ska tillhandahålla medel, men Gud ger tron, så förfogar församlingarna helt enkelt inte över resultatet av sitt uppdrag. Det är också en gedigen pastoral erfarenhet att tro kan skapas i de mest skilda och även oväntade sammanhang.

Men något måste vi ända kunna säga om bra församlingsarbete. Vi kan mäta hur många vi möter, och gör det ständigt; gudstjänstbesökare, konfirmander, gruppverksamhet, besök hos diakonen. Många av siffrorna talar mest om annat: sekularisering, individualisering och tillgänglighet, och en del besökssiffror kan enkelt höjas via event, som Tullgren riktigt påpekar. Jag menar att det inte heller är tillräckligt att mäta hur de som vi möter upplever det vi gör. Gott bemötande är, eller borde vara, självklart i alla församlingar, men utöver det? Ska församlingarnas arbete göra människor nöjda? Nöjdhet är inte tillräckligt, evangeliet är också en stötesten som utmanar till förändring och omvändelse.

Men hur vet vi då att det som vi gör är av god kvalitet, och vad är ett ”bra” arbete? Jag menar att det som förenar de församlingar som sett ett ökat engagemang och nyfikenhet hos människor som själva vittnar om tro, är att de tolkar sitt uppdrag just utifrån att de är ett medel för Guds Ande, som verkar överallt. Genom att församlingsarbetet möjliggör möten utanför de gränser, som vi människor är så snara att sätta upp, kan evangelium få höras i nya situationer. Dessa församlingar skapar arenor som gör det möjligt också för dem som tidigare haft lite kontakt med sin kyrka att få vara med. Engagemanget växer genom delaktighet. Kanske man invänder att sådana mötesplatser också tillhandahålls av andra ideella organisationer, men att förkunna evangelium är det bara kyrkan som har som uppdrag. Evangeliet förkunnas då också av att vi lever som vi lär, i dialog och diakoni.

Kan vi mäta detta? Vi kan i alla fall mäta och kvalitetssäkra arbetet genom att vi säkerställer att mötesplatserna inkluderar också dem i församlingens arbete som vi inte trodde vi skulle möta just där och då. Bra församlingsarbete stavas enligt denna modell mission. Jag hävdar att hela Svenska kyrkan nu står i en situation där missionerande församlingsstrategier, gärna med mätbara mål, är något vi måste prioritera. Detta innebär givetvis inte att vi ska sluta med det som vi redan vet görs väl, men att allt vi gör ska ske med ”missionsglasögonen” på.

Lunds stift har vid sitt stiftsfullmäktige i maj beslutat om nya prioriteringar för kommande mandatperiod, och förhoppningen är givetvis att församlingarna också ser dessa som sina fokusområden. Först och främst är prioriteringen mission, där missionerande församlingsstrategier för gudstjänst och kyrkliga handlingar, undervisning och lärjungaskap, ideellt engagemang och rekrytering till kyrklig tjänst, ska utarbetas tillsammans med stiftets församlingar. Under hösten börjar vi inventera och föra dialog, bland annat med hjälp av stiftsadjunkten för mission, en nyinrättat tjänst som den första av sitt slag. Jim Tullgren och Höllviken församling är mer än välkomna att vara med!