Dags att nyktra till

KT:s debattredaktör efterlyser högre svansföring i Kyrkans Tidning nummer 10/15 och stolthet över vår älskade folkkyrka. Utgångspunkten är en ledare i Svensk Kyrkotidning som med rätta brännmärker dem som talar illa om sin egen jordiske huvudman, Svenska kyrkan. Av någon märklig anledning tar ledarskribenten lätt på högkyrklighetens kanonader därvidlag, trots att de sorgligt nog är lika frekventa som satta i system. Något liknande har i varje fall undertecknad inte sett från folkkyrkans företrädare.

Kritik mot kyrkan av det slag som exempelvis prästen Anders Sterzel har levererat, senast i ovannämnda KT-utgåva, är av en annan innebörd och baseras på hans och många andra prästers ovilja att respektera den dubbla ansvarslinjen i kyrkan. Sterzel har uppenbarligen ännu inte, trots upplysande och bestämda besked i replikerna som han fått i pågående KT-debatt, förstått att kyrkorådet är kyrkoherdens arbetsgivare och har totalansvar för den viktiga ekonomin i församlingen.  

Men det är symtomatiskt för många prästers inställning att ekonomin är en andrahandsfråga och att förtroendevalda är mer eller mindre överflödiga. Jag har på nära håll även sett kyrkoherdar intrigera i församlingens demokratiska valprocess för att om möjligt få lydiga eftersägare på de ledande posterna.

Så när Anders Sterzel önskar förtroendevalda, som brinner mer för Jesus än för byggnaderna i församlingen, tror han som högkyrkligheten, att de folkvalda inte förmår bådadera. Dessa är per definition maktens ”politruker”, som de ständigt etiketteras av nämnda teologiska inriktning.

Högkyrklighetens företrädare missar tyvärr heller inte många tillfällen att tala illa om Svenska kyrkan, vilken de annars har så mycket att tacka för. Det framgår tydligt av högkyrkliga prästers – flera med anknytning till Missionsprovinsen – bloggar och kommentarer. Det är en sorglig läsning, då den ofta emanerar från den ”gamla” välutbildade prästgenerationen, med inte sällan förnämliga predikanter, vilka skulle kunna tillföra Svenska kyrkan mycket om de lät bli att upphöja sig själva till elitistiska uttolkare av den enda sanna läran. För dem är också de förtroendevalda några som katten släpat in.

Allt är självfallet inte är bra i Svenska kyrkan, som förtjänar kritik i flera avseenden. Alltför länge har kyrkan exempelvis varit passiv inför den pågående och oerhört allvarliga flykten av tillhöriga som på ett par decennier har resulterat i en ”två tredjedels kyrka” från de tidigare plus-90-procenten. Alltför ofta hukar också kyrkan i samhällsdebatten, vågar eller vill inte vara klar och tydlig med Ordet och dess vägledande budskap om rätten, sanningen, solidariteten, freden och friheten. Och vad säger Missionsbefallningen, Jesu ord, som är och skall vara kyrkans generator? Den känner varje präst och, förhoppningsvis, också varje förtroendevald. Men den ska tillämpas, inte vara förpassad i glömska.

Slutligen efterlyses tillnyktring och realism i Svenska kyrkans internationella göranden och låtanden. Ett rakryggat, konsekvent agerande mot diktaturer, våld, terror och ofrihet – inte obegripliga bojkottaktioner mot demokratier!

BENGT OLOF DIKE
Kyrkomötesledamot 1989-2005
nu församlingsengagerad