Dags att tillämpa yttrandefriheten

Det bärande temat för Bok-& Biblioteksmässan var yttrandefrihet, något som mässan ska ha en eloge för att ha lyft fram. Men debatten om det fria ordet fortsätter. I själva verket är det nu som samtalet bör komma igång på allvar! Yttrandefriheten måste nämligen ständigt värnas. Den handlar om sådant som vad man får säga och vem som får göra sin röst hörd.

Den svenska självbilden rymmer ett stort mått av åsiktsfrihet. Vi sägs ha högt i taket. Men verkligheten ser annorlunda ut. Allt oftare vittnar personer om att deras åsikter inte får plats. Har man inte samma syn som majoritetssamhället, lär man sig vara tyst; man ålägger sig självcensur.

Det finns ett antal brännbara ämnen i samhälle och kyrka. Inte minst gäller det frågor som har med kön att göra. På ganska få år har kartan nära nog ritats om. HBTQ-rörelsen har med en ytterst skicklig lobbyverksamhet förmått vända opinionen. Idag förefaller bara en åsikt få framföras. Den politiker eller opinionsbildare blir uträknad, som vågar stå upp för könens komplementaritet eller den traditionella äktenskapssynen.

Svenska kyrkan fungerar i huvudsak som en spegel av samhället. Åsiktstrenderna genomsyrar de olika beslutsnivåerna tack vare den förhärskande partipolitiska strukturen. En ledande centerpartistisk förtroendeval i Växjö stiftsfullmäktige tvingades bort, eftersom han vågat yttra tvivel på samkönade äktenskap. Detta som ett enda exempel. Förtroendevalda, anställda eller vanligt kyrkfolk rättar in sig i ledet. Många orkar inte ”bråka”. Fast framtidsutsikterna skrämmer, om en motion till kyrkomötet går igenom – nu eller senare – att blivande präster måste lova att viga även samkönade par.

Stämningsläget i dagens svenska kyrka är enligt min mening knappast präglat av frimodighet och trygghet, vilket borde vara fallet. I stället råder på många håll missmod och misstänksamhet. Och roten till detta finns i den bristande yttrandefriheten. Alla får tycka vad de vill, bara de tycker som vi! Det finns fog för talet om majoritetsdiktatur.

Läget påminner i viss mån om hur det kan vara i politiskt hårt styrda länder. Den nyligen journalisten Kjell Albin Abrahamson publicerade 2014 boken Låt mig få städa klart! Om kommunister, kryptokommunister och antikommunister. Där analyserar han Marx lära, den reellt existerande socialismen och mångas överseende inställning till den röda diktaturen. Abrahamson skriver: ”Att förneka kommunismens brott har sin motsvarighet på extrema högerkanten bland dem som förnekar förintelsen.”

Årets bokmässa gick efter starka påtryckningar ut och fördömde tidningen Nya Tider med påstådda kopplingar till nynazismen: ”Vi står för allas lika värde och det gör inte Nya Tider” (bokmässans vd Maria Källson i GP). Samtidigt har det inte varit några nämnvärda protester mot utställare från den yttersta vänstern, som Oktober-förlaget och Lenins barnhörna. Kjell Albin Abrahamson uppvisar inte en sådan ensidig hållning: ”Att värna om nazismens offer men inte om kommunismens är ideologisk halvtidshumanism.”

Till demokratin hör att låta alla röster få yttra sig – både de opportuna och de inopportuna. Därefter bör man ta debatten och sakligt bemöta åsikterna. Här har kyrkan en läxa att göra. Att ringa i kyrkklockor, när en politisk ytterlighetsgrupp demonsterarar men inte den andra, vittnar inte om ett sunt förhållningssätt till det fria ordet. Den tjeckiske författaren och dissidenten under kalla kriget Václav Havel, som har mycket att lära oss, säger: ”Mer än en gång har jag offentligt påpekat att det mått av respekt som visas icke-konforma och kritiskt tänkande medborgare är en indikator på det mått av respekt som visas den allmänna opinionen över huvud taget.” (En dåre i Prag, 1990).

Så låt oss i kyrkan visa varandra respekt och våga tala om det som är viktigt. Kan det vara saker som människovärdet, abortfrågan, Jesu ord om att han är vägen…?

Gunnar Hyltén-Cavallius

teol. lic.

komm. em.

antikvariatsbokhandlare