När biskopars utspel gång på gång uppfattas som rent partipolitiska utsagor, när Svenska kyrkan uppfattas styras av en viss politisk agenda, då är det ett problem, också om så inte är avsikten. Biskoparna och kyrkans ledning har ett eget ansvar för att av allmänheten inte uppfattas som politiska aktivister, menar debattör Markus Hagberg.
Man kan i samtiden se många exempel på polarisering. Om den har ökat vet jag inte, men kanske har den genom de sociala medierna kommit flertalet närmare. I dag kan alla, när som helst, ge sin uppfattning till känna, och anonymiteten gynnar knappast eftertänksamheten. I polariseringen finns också en besvärande vilja att tvärsäkert definiera ont och gott, onda och goda.
Också Svenska kyrkan präglas i dag av allt tydligare polarisering och en högljud debatt. När många kristna i dag önskar att Svenska kyrkan och hennes biskopar ska stå upp för kristna syskon i Mellanöstern, eller fördöma utslag av radikal islam, tror jag att det lika mycket handlar om vår egen situation. De allra flesta kristna i dagens Sverige befinner sig i minoritet, i utanförskap - i familjen, i skolan eller på arbetsplatsen. I vissa bostadsområden finns det kristna som dagligen, också i minoritet, tvingas att på huden hantera den religionsdialog som andra talar om på behörigt avstånd. Också svenskkyrkliga kristna behöver idag stöd, inte minst från dem som är satta att leda. När detta stöd uteblir skapas frustration.
I centrum för den svenskkyrkliga debatten står biskoparna. I en mening är det naturligt, men utfallet beror av deras utgångspunkt och hur de för debatten. Vi är många som uppfattar att biskoparna alltmer ser sin roll som opinionsbildare och aktivister, där sociala medier och tidningarnas debattsidor är angelägna arenor. Det gjorda vägvalet hade inte upplevts som besvärande om den otvetydiga utgångspunkten vore att vittna om kristen tro, också till stöd för kristna i Sverige eller i världen. Problemet för många medlemmar är att utgångspunkten i stället framstår som så politisk.
Men evangeliet måste få bland annat politiska konsekvenser, kan man invända. Ja, så är det, men alla kristna drar inte samma slutsats av sin kristna tro, inte heller i politiskt hänseende, och så måste det få vara. När biskopars utspel gång på gång uppfattas som rent partipolitiska utsagor, när Svenska kyrkan uppfattas styras av en viss politisk agenda, då är det ett problem, också om så inte är avsikten. Man kan inte gång på gång hävda att man är missförstådd, felciterad etcetera. Biskoparna och kyrkans ledning har ett eget ansvar för att av allmänheten inte uppfattas som politiska aktivister.
Med biskopsvigningen följer inga fördjupade insikter eller någon särskild kompetens att uttala sig tvärsäkert i komplicerade samhällsfrågor. Biskopsrollen som sådan är emellertid offentlig, och med att vara en offentlig person följer därför ett särskilt ansvar, som också är långsiktigt. Det skadar kyrkan och biskopsämbetet när så många ämbetsbärare, förtroendevalda och medlemmar uppfattar utspelen som politiska, kortsiktiga och illa genomtänkta. Det skadar det kyrkliga ledarskapet när kristna som är i behov av stöd och uppmuntran upplever att detta uteblir. Det är dags att lämna politiserandet, att gå från opinionsbildning till verkligt ledarskap.
Ytterst är detta en förtroendefråga. Modern chefs- och ledarskapsteori vet att chefskap i en organisation ges ovanifrån, medan ledarskap växer underifrån. Chefskap handlar därför om att utöva makt, medan ledarskap handlar om att bygga och utveckla förtroende utifrån vilket han eller hon kan leda - chefen lyder man, ledaren följer man. Förtroende och verkligt ledarskap byggs inte med hjälp av en tillskapad hyllningskör av ja-sägare på Facebook och Twitter, vars främsta funktion är att utan eftertanke ”gilla” alla utspel, lika lite genom arrogans och kategoriskt avfärdande av kritik.
Biskopens första uppgift är enheten; det är enhetens ämbete, inte minst för stöd och uppmuntran. Dessa egenskaper är viktiga också idag. Genom det sätt på vilket många biskopar agerar uppnås dessvärre motsatsen: enheten skadas och bryts sönder allt mer, polariseringen ökar tillsammans med de kortsiktiga utspelen, och människor som inte identifierar sig med en viss agenda får intrycket att Svenska kyrkan inte är en kyrka för dem. Svenska kyrkan är inte en åsiktsgemenskap, brukar det heta. Det är dags att leva upp till denna devis, och det måste vara biskoparna som sätter den normen.
Det finns i dag en tydlig önskan och ett behov av verkligt kyrkligt ledarskap, byggt på uppmuntran, förtroende och långsiktighet i en allt mer kortsiktig tid.
Markus Hagberg
präst i Skara pastorat
LÄGG TILL NY KOMMENTAR