Debatt måste vara öppen

Vem är elit och vem säger sig stå för folket? Det frågar sig Sofia Lilly Jönsson i ett öppet brev till vice ordförande i kyrkostyrelsen Wanja Lundby-Wedin och efterlyser ett sakligt och tydligt offentligt samtal.

Wanja, jag ser att du har gillat en kommentar igen på Facebook.

Eftersom jag inte tycks kunna nå dig på annat sätt skriver jag nu till dig i tidningen. Jag har ju, som du vet, mejlat dig två gånger, men du har inte svarat. För att mötas halvvägs använder jag lite informellt ditt förnamn, efter den avspända tonen i sociala medier som du gillar.

Jag ser ofta hur du gillar kommentarer som andra har skrivit på Facebook. Men du skriver sällan något själv. Ingen debattartikel eller bloggpost där du redogör för hur du tänker. Det är märkligt. Du sitter trots allt på den högsta förtroendestolen i hela landet, i antal medlemmar räknat. Människor ska rösta på dig. Jag är en journalist som skriver om kyrkan hela tiden. Jag måste ju få chansen att förstå dig.

När jag mejlade frågade jag dig just om en kommentar på Facebook som du gillat. Den handlade om att de flesta som kommenterade kyrkomötet där inte var ledamöter själva.

Vad menade du med att gilla kommentaren, Wanja? Menade du att bara ledamöter borde diskutera kyrkomötets frågor?

En gång trodde jag nästan att vi hade fått kontakt, när du dök upp i ett kommentarsfält hos en gemensam vän. Jag passade på att fråga varför du inte svarat på mina brev. Då svarade du att du inte kan svara på brev som inte har något innehåll.

Blev det något tekniskt fel som raderade ut min fråga?

Den kommentaren du gillade senast påstår om mig att jag ”ogillar den öppna folkkyrkan”. Den menar att jag är för en ”elitkyrka”, apropå en artikel jag skrivit i tidningen Fokus. Personen som skriver är en mellanchef inom Svenska kyrkan, och själv är du vice ordförande för Kyrkostyrelsen. Jag är ingenting av det. Ändå är det jag som kallas elit, och ni två som menar er stå för folket. Det tycker jag är konstigt. ”Det framgår tydligt att artikelförfattaren har en negativ uppfattning om Svenska kyrkan”, står det.

Det omdömet om mig gillar du, Wanja.

Jag har ingen maktposition inom kyrkan, tjänar inga stora pengar på artiklarna jag skriver. Det mesta som jag skrivit om kyrkan har jag gjort gratis. Som frilans kan jag inte köpa hus som är min dröm och jag undrar ofta om jag gör någon skillnad. Ni som har ansvaret att leda Svenska kyrkan verkar ju inte lyssna.

Jag gör det ändå för att jag inte kan låta bli att säga vad jag uppfattar är sant. Känner du någonsin så, Wanja? Jag känner så, och vill skriva, jag vill berätta, jag vill ropa det från taken. Gilla på Facebook räcker inte för mig. Jag skulle nog faktiskt säga tvärtom vad du tror, att jag drivs av kärlek till kyrkan. Vad har jag annars för motiv att hålla på år efter år?

Den artikeln som du ser som negativ till Svenska kyrkan tog två månader ungefär att skriva; jag gjorde runt tio djupintervjuer, läste källtexter, jobbade med redaktören, reste. Jag fakturerade 18 000 för den (hälften försvinner i skatt). Enligt mitt fackförbund är det vad jag ska fakturera för två dagar. Vad får du i timmen för dina styrelseuppdrag?

Det är snart kyrkoval. Jag tror att kyrkan – den apostoliska – har en annan uppgift än den polariserande valrörelsens. En unik uppgift. Jag är gärna med i Amnesty och Vänsterpartiet också. Men kyrkan ska vara kyrka. Där är vi med inte för att dela upp oss i partier och grupper, utan för att inte göra det. Det är upp och ner-vända världen för dig, säkert. Men det är så jag ser det, och det är från den positionen jag skriver.

Om du har några invändningar mot det så ser jag fram emot att du i fortsättningen redovisar dem sakligt och med ord, som vuxna människor gör i det för demokratin grundläggande offentliga samtalet.

Sofia Lilly Jönsson
journalist