Det är evangeliets radikalitet som manar till handling

Det finns ett berömt citat av den katolske ärkebiskopen Dom Helder Camara (1909-1999) som lyder: ”När jag gav mat åt de fattiga, kallade de mig helgon. När jag frågade varför de fattiga var hungriga, kallade de mig kommunist.”.

För Dom Helder Camara blev mötet med de fattiga i Brasiliens favelor ett smärtsamt uppvaknande och som kom att få avgörande betydelse för hans förståelse av evangeliet.

Dom Helder Camara var inte ensam, runt om i världen skedde liknande uppvaknanden hos kyrkliga ämbetsbärare, ordens- och lekfolk och teologer som kunde sammanfattas i en bärande tanke: Evangeliet bär en radikalitet som går bortom det personliga och som får konsekvenser för hur samhället formas. Detta uppvaknande kom att formuleras i befrielseteologin.

Befrielseteologin växte fram i en växelverkan med 1970-talets radikala strömningar varav marxismen var en men också feminismen, miljörörelsen och en gryende hbtq-rörelse.

Ibland har befrielseteologin anklagats för att vara marxistiskt influerad men det är en förenkling med uppenbara politiska syften - ett synliggörande av evangeliets radikalitet blir ett hot mot det bestående och förtryckande. Vad befrielseteologin hämtade från marxismen och delade var dess kritik av kapitalismen och de synbara konsekvenserna av klassamhället.

Det är uppenbart att befrielseteologin fick stor genomslagskraft och bidrog till befrielse och upprättelse av människor då och fortsätter att göra så nu. När evangeliets radikalitet tas på allvar manar det till handling att forma ett samhälle som enligt Marias lovsång störtar härskare, upphöjer de ringa, mättar de hungriga och skickar tomhänta bort de rika.

Evangeliet blir politiskt av egen kraft och det gör också kyrkan politisk. Det finns ingen opolitisk kyrka men det finns en tyst kyrka som i allra högsta grad är politisk och i sin tystnad bidrar till att förstärka förtryckande strukturer.

En kyrka som tar ställning är obekväm. Befrielseteologerna blev snart anklagade för att vara just marxister och kommunister, dels av de militärdiktaturer som kände sig hotade, dels av kyrkliga kretsar som ifrågasattes för sin tystnad och likgiltighet inför fattigdom och förtryck. Det är anklagelser som av och till återkommer.

I ett debattinlägg formulerat av Annika Borg och Johanna Andersson i KT den 18/7 framförs denna anklagelse på nytt, de båda debattörerna vet med bestämdhet att för den generation som de benämner ”68-kyrkan” och ”kyrkvänstern” liksom deras efterföljare, blev/blir vänsterpolitik nyckeln till evangeliet.

Befrielseteologin visar att det är precis tvärtom, det är evangeliets radikalitet som manar till handling och för många, inklusive mig själv, ett politiskt engagemang för att forma ett samhälle där Marias lovsång genljuder.