Det finns ingen opolitisk kyrka

Med stigande förundran läser jag debattinlägg om idéhistorikern Johan Sundeens bok ”68-kyrkan: svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989”. Gemensamt för flera av dessa debattörer är att de är djupt kritiska till de senaste årtiondens utveckling i Svenska kyrkan och särskilt dess ledning och menar att Sundeens bok givit dem rätt i påståendet att kyrkan skulle vara vänstervriden.

Men vad flera av dessa debattörer nogsamt undviker att nämna är att de själva har en ideologisk hemvist på högerkanten, ibland med partipolitisk tillhörighet. Anledningen till att man undviker att nämna de egna ideologiska utgångspunkterna är möjligtvis att kritiken då skulle framstå som en partsinlaga. Detta försvårar en öppen debatt, vilket kanske också är meningen?

Dessutom är kritiken ohederlig, marxismen som ideologi är mångfacetterad och försöken att omsätta marxismen i samhällsförändring rymmer allt ifrån totalitär statssocialism, till demokratisk och frihetlig socialism som många socialdemokratiska- och vänstersocialistiska partier idag omfattar. Men denna skillnad förmår inte debattörerna göra.

Är kyrkan och marxismen oförenliga? För mig är det tydligt att evangeliet och marxismen har gemensamma beröringspunkter och i det gemensamma finns möjligheten att tillsammans verka för en förändring av samhället såväl ekonomiskt, klassmässigt och ideologiskt, det som uttrycks så väl i Marias lovsång: ”Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort.”.

Det finns ingen opolitisk kyrka som flera debattörer hävdar. Det finns en lång och mörk historia av kyrkligt motstånd mot berättigade förändringar av förtryckande samhällsordningar, ett motstånd den framväxande arbetarrörelsen fick möta, liksom kvinnor i samband med beslutet i ämbetsfrågan och som hbtq-personer riskerar att möta i dag i enskilda församlingar.

Jag är glad och stolt över kyrkans ledning som de senaste årtionden valt en väg som i evangeliets efterföljd solidariserar sig med ”de ringa och hungrande” i Sverige och i världen.