Kyrkohandboken

Det finns tveksamhet kring dagens biskopsroll

Jag sökte efter ett mer principiellt resonemang kring luthersk kyrkosyn, sakramentsförvaltning och gemensam liturgisk ordning. Men förgäves, skriver Tomas Appelqvist i sin slutreplik till biskop Ragnar Persenius.

Ragnar Persenius önskar förlänga vårt meningsutbyte kring handboksprocessen med utgångspunkt i min önskan att vinna klarhet hur biskopsmötet motiverar sitt uttalande mot ett ”tillägg”.

Jag sökte förgäves efter ett mer principiellt resonemang kring luthersk kyrkosyn, sakramentsförvaltning och gemensam liturgisk ordning. Att biskopen åtminstone i detta forum inte vill beröra dessa helt grundläggande frågor står klart och det står självfallet honom fritt att inte söka bringa klarhet i de grundvalar biskopsmötet haft för sitt resonemang.

Den senaste repliken är beklagligt nog obalanserad i en förvånande hög grad. Med verbala rallarsvingar uppnås sällan stringens och konstruktivt tankeutbyte.

De reaktioner från en rad olika personer som jag fått för mina två tidigare artiklar i frågan visar, i överenstämmelse med andra aktuella debattinlägg i Kyrkans Tidning, att det finns en tveksamhet kring dagens biskopsroll i Svenska kyrkan. Handboksprocessen har med en delvis smärtsam tydlighet visat hur svårt det är föra gemensam teologisk dialog när beredande organ i sin kommunikation generellt föredrar beslutsordningar och statistik, samtidigt som de undviker att presentera de teologiska principer som ligger till grund för en liturgirevision. Varje enskild debattör finner sig därför tvungen att själv rekonstruera arbetets ambitioner och resultatet blir en debatt med självdestruktiv potential för sammanhållningen inom Svenska kyrkan.

Det vore en viktig tillgång i arbetet med kyrkans böcker om kyrkan ägde en trygg förankring i ämnen som exegetik, (sin egen) kyrkohistoria, hymnologi, liturgik, samt lutherskt teologiskt tänkande. En kyrka som har sitt fundament på plats kan möta framtidens utmaningar utifrån en stabil plattform och behöver inte sky vare sig inomkyrklig eller medial teologisk debatt. Om de som leder arbetet dessutom har erfarenhet att tänka kring och arbeta med musiken i gudstjänsten ökar markant möjligheten att föra ett konstruktivt samtal.

Jag finner det naturligt att vända mig till biskopsämbetet i sökandet efter en instans med en specifik kallelse att bidra till former för dialog som befrämjar en levande teologisk fördjupning och kyrkans enhet. Även Ragnar Persenius säger sig hysa en hög uppskattning av biskopsämbetets roll. Frågan är då snarast vilken ecklesiologisk grundhållning som bäst gynnar det liturgiska livet i en episkopal evangelisk kyrka idag. Återkommande har det under processen från biskopligt håll framförts att det är bråttom med att få fram en ny kyrkohandbok ”för annars hittar församlingarna på egna lösningar”.

Regelverket kring kyrkohandboken 1986 rymmer goda möjligheter för församlingar att utveckla sitt gudstjänstliv även utanför det redan antagna, under domkapitlets tillsyn. Det nu aktuella förslaget framstår på avgörande punkter som betydligt mer strikt i detta avseende och det borde oroa den som värnar om en episkopal kyrka. Den episkopala tillsynen riskerar att banaliseras om den koncentreras till att upprätthålla gränserna för en nationell ordning, istället för att i dialog med församlingarna diskutera hur en evangelisk tro och sakramentsförvaltning kan och bör gestaltas.

Om det framställs som ett problem att församlingarna utvecklar sina gudstjänster slår det ytterst tillbaka på en episkopal tillsyn som inte fungerar tillfredsställande. En kyrkohandbok som blir till en inflexibel nationell regelbok kommer snart att åldras och i det fallet har en långvarig och uppslitande strid förts till mycken liten nytta för kyrkan.

Ragnar Persenius framträder inte som någon hängiven pedagog för dem som inte kan utläsa de teologiska tankar som han inte fäster i skrift. Förhoppningsvis kommer biskopsmötet kunna återkomma med trovärdiga svar kring den kyrkosyn, liturgiuppfattning, sakramentsteologi och uppfattning om musikens roller i gudstjänsten som det aktuella förslaget till kyrkohandbok uttrycker.

När detta förtydligande har kommit kan vi fortsätta den diskussion som förhoppningsvis kan normalisera de nuvarande förhållningssätten i debatten.

 

Tomas Appelqvist

lektor i religionsvetenskap

Karlstads universitet

 

Mer inom samma ämne
Kyrkohandboken