Det räcker inte att mena väl

I ett individualistiskt och egofixerat samhälle är det ett av församlingens viktigaste uppdrag att tydligt erbjuda samtal, möjliggöra kontakt på djupet och öppna för gemenskap. Det kräver att själasörjaren vet vad uppgiften är och hur fördjupad kontakt kan nås.

En själasörjare är en professionell kyrkoarbetare, en tolkande teolog som har till uppgift att driva Kristus befrielsebudskap. Arbetet handlar om att visa på nåden, kärleken och försoningen. Man använder sig själv som redskap, sin empati och hämtar stoff från egna erfarenheter för att kunna få till ett verkligt möte. Den tolkande teologen ser också de mänskliga rättigheterna med tillhörande etik och människosyn som ett utryck för evangelium och praktiserar detta i mötet.

Det räcker inte att som själasörjare mena väl, att vara en medmänniska. Det är alla människors uppdrag att vara medmänniskor. En själasörjare ska vara kunnig om ramarna, hantera den ojämlika situationen och genom sitt sätt att vara människa möta den andre med respekt. Man behöver veta hur och när man ska utmana och hur och när man ska stödja. Man behöver ha kunskap om sin roll och vara trygg i yrkesidentiteten.
Att vara präst är inte detsamma som psykolog eller läkare. Samtidigt behöver man ha tillräcklig kunskap om psykologi så att man vet var den egna kompetensen slutar och andras tar vid. Många tycks tro att själva professionaliteten ligger i tystnadsplikten, vilket är fel. Tystnadsplikten är ett ramverk, inte själva arbetet.

Det behövs utökad utbildning för präster i själavård och hur den praktiseras. I detta borde ingå teologisk fördjupning kring isolering och gemenskap, mening och meningslöshet samt frihet och ansvar. Att fördjupat förstå att det som sägs om Gud vittnar om människosynen. Att ha kunskap om skillnaden mellan skuld och skam, och hur man bemöter dessa.

Själavårdssamtal är ingen klago­mur eller plats där ensidigt medhåll praktiseras – de är möten mellan två subjekt med olika roller, där en kärlek med professionella metoder öppnar för det mänskliga. Då närmar man sig det som filosofen Emmanuel Lévinas menar när han beskriver människans ansikte som en bild för det outgrundliga, där det annorlunda och särskilda avtecknar sig. Detta kan aldrig ägas eller fullt förstås. Att se en annan människas nakna ansikte är som att se en gudsbild, det finns djup som aldrig går att nå.

Låt oss ta tillvara på möjligheterna till ansiktsmöten så att själavårdstillfällena blir de utvecklingsplatser de ska vara.

Albin Tanke
Stiftsadjunkt för själavård i Lunds stift