Kyrkohandboken

Det teologiska innehållet bekymrar

Allteftersom den partipolitiska piskan och den (s)ocialistiska ideologin brett ut sig har korset gömts och kyrkans Herre, Jesus Kristus, tonats ned i betydelse, anser debattör Ann Lång.

Sitt still lilla fluga, var inte rädd, jag ska bara slå ihjäl dig, sa flickan. Och det är precis vad (s)-politikerna i kyrkomötet förmedlar till oss bekännelsetrogna. Och det är vad kyrkomötesbeslutet om ny kyrkohandbok alltför tydligt visar. Steg för steg har de som ansett sig göra samhället en tjänst genom att avkristna Svenska kyrkan vunnit ny mark. Allteftersom den partipolitiska piskan och den (s)ocialistiska ideologin brett ut sig har korset gömts och kyrkans Herre, Jesus Kristus, tonats ned i betydelse.

Centern är verkligen beklagansvärd i sin ideologiska undfallenhet. Med tanke på den gudstjänstaktivitet som fortfarande länge fanns på landsbygden, innan det urbana tänkandet marginaliserade kyrkans uppbyggligt fostrande betydelse, borde de ha en idétradition att förvalta. Att det partiet nu så ofta lierar sig med Socialdemokraternas, ur industrialismen sprungna, materialistiskt formade ideologi, som föredrar ateism framför gudfruktighet, är för mig obegripligt.

Centerns tal om ”folkkyrka” kanske inte är så väl förankrat utanför partielitens uppfattningar. Då blir den väl inte heller folkets, utan bara politikernas kyrka. Om folket inte längre kommer eller helt enkelt begär utträde ur kyrkan, vems kyrka är det då? Centerns och Socialdemokraternas gemensamma åsiktsverkstad, kanske.

För oss, som verkligen tror att kyrkan är Kristus och tror på löftet att den ska bestå, om än förutsättningarna för just Svenska kyrkan i dag ser dåliga ut, är inte oron över en organisationsstrukturs fall det väsentliga. Det är det teologiska innehållet som bekymrar. När kyrkan inte håller evangeliet högt och rent, så förlorar hon all kraft och mening som kristen kyrka. När den kristna missionen förflackas och det som basuneras ut bara är förgänglig politik, förändrad genom tider och oviss inför framtiden, blir Svenska kyrkan ett bloss. Ett intet – i värsta fall antikrist.

Det är en sorg, att kyrkans högsta beslutande organ kan befolkas av personer som öppet deklarerar att de inte har någon personlig tro. Eller förtroendevalda som hävdar att man inte alls behöver gå på gudstjänster, utan att man i stället ser kyrkan som en kulturinstitution värd att bevara enbart för sina konstskatter och vackra byggnader. Samma personer som utan att tveka var beredda att ta ett beslut, där kyrkans musikaliska skatter fått stryka på foten. Så mycket för det kulturskyddet.

Ärkebiskop Antje Jackelén säger ungefär som flickan, var inte rädda. Det är ju bara några nya formuleringar, så var inte rädda. I en intervju angående kyrkomötets beslut om kyrkohandboken (publicerad i HD, 24/11-17) säger hon: ”Vi älskar aldrig den gamla så mycket som när den ersätts av en ny. Det säger mer om oss människor än om kyrkan i det fallet.”

Jaha, så egentligen ska jag vara rädd för mig själv. Rädd för att vilja hålla fast vid evangeliet och det budskap Gud gett mig i den Heliga skrift, eftersom det skulle avslöja mer om mig än om ”kyrkan”. Kanske avslöjar ärkebiskopen, att Svenska kyrkan då inte längre är Kristi kyrka. Jesus säger ju, enligt Matt 18:20, ”Ty där två eller tre är församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.” Detta är Kristi kyrka! Nej, jag är inte rädd, men jag ser klart vad som pågår i Svenska kyrkan.

  • 1 Kommentar

    Logga in för att kommentera

  • Nils Ronquist

    Tack för Din debattartikel som tydligt visa på Jesu ord: Myntet och vem tillhör bilden etc. Vi måste skilja på världsligt och det himmelska!

Mer inom samma ämne
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken
Kyrkohandboken