Diskret är inte vägen

Folkkyrkan. Hur hanterar Svenska kyrkan att förväntningarna från en majoritet av medlemmarna är att den inte ska förkunna. Att en majoritet inte tror på Kristus? Hur undviker kyrkan att enbart bli en godhetsmyndighet?<br>

Det stod korvförsäljare med sina vagnar vid alla ingångarna till Skogskyrkogården i Stockholm under helgen kring Alla helgons dag. De gjorde goda affärer, hundratusentals kom till kyrkogården under de tre dagarna. Som tidigare år blev det trafik-stockningar på gatorna och motorvägarna runt och in till Skogskyrkogården. Inga evenemang i närbelägna Globen, Johanneshov och Söderstadion drar tillnärmelsevis så mycket folk.

Inne på kyrkogården stod det ljus vid tusentals gravstenar mellan de mäktiga tallarna. Gångvägen upp till kullarna med minneslundar var kantade med ljus och marschaller placerade där av alla som inte hade någon grav att gå till.
Korvgubbarna var där av det fullständigt självklara skälet att mycket folk ute i det fria, kalla dagar och kvällar, betyder många möjliga kunder.
Svenska kyrkan fanns med kaffe vid en av sidoingångarna under lördagen.

Stockholm är speciellt, i och med att begravningsplatserna förvaltas av kommunen. Tranås har samma ordning. På andra håll i landet ser det annorlunda ut. Församlingarna håller kyrkorna öppna, den som vill samtala i sorgen eller lätta sin ångest kan göra det, det finns kaffe, gemenskap och omsorg.
I och med ordningen i Stockholm och att Svenska kyrkan kan sägas inte ha mer tillträde till kyrkogårdarna än korvförsäljarna, så blir det en indikator på attityd och engagemang – och det är slående hur diskret kyrkan är.

Varför? Varför armbågar sig inte kyrkan fram bland försäljarna, ens när de som samlats gjort det av skäl som är så nära tron och livsfrågorna man kan komma? När de svårfångade barnfamiljerna finns på armlängds avstånd?
Man kan misstänka att svaret kan sökas i Svenska kyrkans förhållande till sina medlemmar och till rollen som folkkyrka. Den stora attitydundersökningen bland Svenska kyrkans medlemmar 2010 är dramatisk läsning. Bland medlemmarna är en liten minotitet engagerad, kunnig och troende – en stor majoritet har inga eller få kontakter med kyrkan, vet rätt lite om dess verksamhet – och tror inte.
20 procent av Svenska kyrkans medlemmar menar att ”religion lockar fram människors sämsta sidor”, knappt 15 procent ”tror på Jesus Kristus”.

Det är en av de mest drastiska erfarenheterna i undersökningen. Hur hanterar kyrkan det när kyrkoordningens fundament säger att: ”Kyrkans uppgift är att för alla klargöra vad dess tro, bekännelse och lära innebär. Svenska kyrkan inbjuder alla att tillhöra trons folk och dela dess liv”?
Majoritetens förväntningar är att Svenska kyrkan ska vara en godhetsmyndighet. Att fira gudstjänst kommer långt ner på prioriteringslistan. Ännu längre ner kommer opinionsbildning och engagemang i de stora samtidsfrågorna.
Kyrkan ska inte sticka ut, den ska bli vid sitt. Den ska inte störa.

Att folkmajoriteten fortfarande tillhör Svenska kyrkan gör den till folkkyrka. Det är också det ekonomiska fundamentet. Det finns en uppenbar risk att kyrkan ska dra sig för att följa kyrko­ordningen, och i stället välja att inte störa medlemmar och andra med budskapet.
Verksamheten går före.
Statistik och utveckling pekar mot fortsatta tapp. Allt annat lika kommer avståndet mellan medlemmarnas majoritet – för att inte tala om ickemedlemmarna – och den engagerade minoriteten i kyrkan att öka.
Allt annat lika duger därför inte. Det är med all säkerhet nödvändigt att Svenska kyrkan utvecklar mer av korvgubbarnas iver att vara där människor rör sig – och deras självklara erbjudande.
Diskret är inte den attityd som kommer att betala sig.

Anders Ahlberg