Dop

Dopet - biskoparnas ogjorda hemläxa

Den Swedenborgska formuleringen är i sig inget annat än en kombination av de två tidigaste dopformlerna i fornkyrkan, skriver debattören.

I sitt stöd till biskop Eva Brunne anger biskopsmötet, att dopformeln i Swedenborgskyrkan ger uttryck för att ”Jesus Kristus som Herren är överordnad inom treenigheten”, när det i formeln heter: ”Jag döper dig i Herrens Jesu Kristi namn, Faderns, Sonens och den Helige Andes”. Om Swedenborgskyrkan verkligen avser en överordning kan jag inte i skrivande stund avgöra.

Själva formeln ger dock inte belägg för detta. Som nytestamentlig exeget kan jag bara hänvisa till, att i urkyrkan användes vid dop två formler. Den äldsta återfinner vi i 1 Korinthierbrevet 1:13–15 (brevet skrivet cirka 54/55 i Efesus) och kallas ofta just ”namnformeln”. Där heter det i Paulus retoriska frågor:”Blev ni döpta i Pauli namn?” (vers 13c). Det underförstådda svaret är självfallet ”Nej, i Herrens Jesu namn”.

Att detta svar på den retoriska frågan är riktigt, bevisas dels av det analoga svaret i Paulus fråga: ”Icke blev väl Paulus korsfäst för er? (vers 13b). Svar: ”Nej, Kristus blev korsfäst för er/oss”; dels också genom den traditionella doptexten i 1 Kor 6:11, som Paulus citerar, där det heter: ”ni var orättfärdiga (vers 9a + 11a) …, men ni har låtit två er rena, ja, ni har helgats, ja, ni har gjorts rättfärdiga i Herrens Jesu Kristi namn”; se vidare med äldre traditioner Apostlagärningarna 2:38, 8:16, 10:48, 19:5 (90–100 i Rom?).

Namnformeln konkurrerar med den triadiska långt in i fornkyrkan, till exempel Didaché 9:5 (cirka. 100); Hermas, Vis. III.7.1 (cirka 130 i Rom); biskop Stefanus av Rom: ”kraften i Jesu namn” (254/257) enligt den anonyme förf. till ”Om omdop” 1, 6, 7 (mitten av 200-talet i Nordafrika).

I missionsbefallningen i Matteus 28:19 (cirka 90 i Syrien) är det den uppståndne Jesus som befaller sina lärjungar att döpa; det gjorde aldrig den jordiske Jesus: ”Gå ut och gör alla folk till lärjungar, döp dem i Faderns, Sonens och den Heliga Andens namn”. Här möter oss den äldsta triadiska dopformeln vi besitter. Den återfinns senare bland annat i Didaché 7:1–3 (cirka 100–120 i Syrien) och hos Justinus Martyren, Första apologin 61 (cirka 153/154 i Rom); antytt också hos Tertullianus, De corona 3 (211 in Kartago).

Båda formlerna har senare i fornkyrkan alltså kommit att användas sida vid sida, möjligen i lokala variationer.

När biskopsmötet menar, att formuleringen ”I Herrens Jesu Kristi namn” implicerar en ”överordning” av Herren Jesus Kristus i förhållande till missionsbefallningens lydelse, har man översett, att denna formulering är traditionell och förekommer i liturgiska formuleringar (Romarbrevet 5:21; 6:23), ja rent av i doptexten i 1 Korinthierbrevet 6:11 led 5 (s.o). Den Swedenborgska formuleringen är i sig inget annat än en kombination av de två tidigaste dopformlerna i fornkyrkan. Innan den triadiska formeln kom i bruk, användes alltså namnformeln. Skall vi nu underkänna Paulus användning av namnformeln utan den för honom okända triadiska och därmed underkänna de dop han och hans medarbetare utförde i Korinth på 50-talet samt vittnena I Apostlagärningarna: Petrus, Johannes, Paulus?

En sådan konklusion vore absurd! Är vi nu tillbaka i striden om omdop eller ej av heretiker och schismatiker i mitten på 200-talet mellan biskop Stefanus i Rom (inget omdop) och hans antagonister biskoparna Cyprianus i Nordafrika och Firmilian i Kapadokien (omdop)?

Själv föredrar jag en kombination av de båda dopformlerna: ”Jag döper dig NN till Kristus/i Herrens Jesu Kristi namn, i Faderns, Sonens och den Heliga Andens namn” (publ. 2016). Detta är en variant av Swedenborgkyrkans (för mig obekanta) dopformel utan över- eller underordning. På så sätt kommer båda de urkristna dopformlerna till sin rätt.

En annan fördel är tydligheten, att baptizanden döps till Kristus/till Kristi namn, inte till Nils eller Lisa. Jag har diskuterat mitt förslag med min gamle ”doktorfader”, professor emeritus Lars Hartman och fått hans helhjärtade bifall.

Fakta: Debatt

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Mer inom samma ämne