En kyrka måste ledas av teologer

Chefen måste vara präst!

Och det är en teologisk uppgift.

Johan Linnman, komminister i Arbogabygden, skriver i Kyrkans Tidning nummer 9/18 att chefer i en församling inte behöver vara präster, det skulle gå med icke-prästvigda.

Jag håller inte med utan tror tvärt om att Johan Linnmans förslag är farligt för kyrkan.

Förr i världen var det ungefär som Linnman skriver, på de gamla samfälligheternas tid.

Kanslichefen var chef. En av kyrkoherdarna satt i det samfällda kyrkorådet. De var inte chefer, utan något slags företrädare för de andra kyrkoherdarna med oklara mandat. Följden av detta arrangemang blev förödande. Maktkamperna rasade, konflikterna mellan församlingsverksamheten och kanslierna blev många och snåriga, kyrkoherdar ställdes åt sidan eftersom samfällda kyrkorådets ordförande ofta såg kanslichefen som sin handgångne och lierade. Kanslicheferna var ganska sällan delaktiga i församlingslivet. Kyrkoherdarna hade varken utbildning för eller delegation att ta ansvar.

Numera har Svenska kyrkan ett tydligt regelverk i kyrkoordningen som gör kyrkoherden till chef i församling eller pastorat. Men en delegationsordning tydliggörs mandaten. Kanslichefer är underställda kyrkoherden. Därtill kommer att kyrkoherdar numera är utbildade för sin uppgift. Och dessutom blir vi mottagna som kyrkoherdar i en gudstjänst som markerar linjen till biskopen och som tydliggör kyrkoherdens mandat.

Johan Linnman vill nu ändra allt detta, som tillkommit efter icke så lite kamp, satsningar och kyrkomötesbeslut. Varför? Jo, därför att kyrkoherdar ägnar för mycket tid åt administration. Det är nästan obegripligt hur ofta vi som är kyrkoherdar måste upprepa att vi inte är anställda som administratörer! Att vara kyrkoherde är en teologisk uppgift! Pappren sköter någon annan. Men det är min uppgift att i alla sammanhang, ständigt och jämt föra samtal om församlingens ”grundläggande avhängighet av Jesus Kristus”, för att citera Limadokumentet (Baptism-Eucharist-Ministry, BEM) från 1982. Den församling som inte har sitt centrum i tron på Herrens Jesus Kristus börjar snart syssla med annat. Bisak blir huvudsak. Evangeliet förråds.

Hur blir då kyrkoherden hela församlingens präst, som Linnman skriver? Det blir jag genom att fira gudstjänst och predika och genom att jag är församlingens främste företrädare. I kontaktakter med kommun, företagande och föreningar så är kyrkoherden den som kan föra församlingens talan, inte som ensam röst förstås, men som den främste. Så många kyrkliga handlingar har jag däremot inte. Men ingen hinner med allt.

Johan Linnman lyfter fram stiftskanslierna som föredömen. Biskopen är inte chef på dessa kanslier. Men det är verkligen inte så att vi borde ta efter stiftskanslierna, tvärtom så borde stiftskanslierna ta efter församlingarna. Nu har de vuxit över alla breddar, saknar pastoral ledning och famlar efter arbetsuppgifter.

En kyrka måste ledas av teologer! Annars mister vi vårt fokus.