En röst som drunknar i samhällsbruset

Medan Svenska kyrkans förtviningsprocess fortgår i en allt snabbare process, skriver biskoparna om klimatet – gör ”ett inspel i valrörelsen”, som ärkebiskopen Anders Wejryd i Kyrkans Tidning nummer 20 /14 betecknar initiativet.

Ett hundra sidor långt brev om den allvarliga klimatsituationen – där vårt lands ohälsosamma och förstörelsebringande utsläpp blott är en bråkdel av de totala utsläppen i världen – har efter kanske lika många timmars tankemöda producerats av kyrkans högsta andliga ledare. Detta när antalet kyrkotillhöriga minskar i en lika stadig som sorglig takt, när antalet dop, konfirmationer, vigslar och kyrkliga begravningar blir allt färre, kyrkbänkarna allt glesare vid gudstjänster och mässor och när ekonomin krymper som en misslyckad sufflé i ugnen.

Svenska kyrkan riskerar snart att bli blott en spillra av sitt forna jag, en röst som drunknar i samhällsbruset och inte längre tas på allvar. Ska dess andliga och förtroendevalda ledning då lägga tid och kraft på andra frågor än att försöka få den sjunkande skutan på rätt köl igen?

Detta satt på pränt utan att på minsta sätt förringa klimatfrågans djupa allvar. Men – och det är viktigt att framhålla – frågan är redan på dagordningen sedan länge: på varje politiskt partis, på FN:s dagordning (klimatpanelen), hos Svenska Naturskyddsföreningen och har figurerat flitigt i utfrågningar av och artiklar om de ledande svenska EU-valskandidaterna i dagarna. Det finns knappast någon annan fråga som fått större uppmärksamhet och tas på större allvar än den.

Men inte nog härmed: klimatfrågan blev föremål för ett fyradagars stort kyrkligt internationellt möte i Uppsala 2008 på initiativ av ärkebiskop Wejryd  (Interfaith Climate Summit). Kyrkan slår därför in öppna dörrar genom det aktuella biskopsbrevet.

Sverige ligger långt framme i världen vad gäller att ta ansvar för klimatet i jämförelse med miljöbovar som Kina och USA och även flera EU-stater. Utan drastiska miljöskyddsbeslut i dessa länder kommer vi ingen vart i strävan att skydda klimatet. Det är den enkla, men förfärande, sanningen.

Har biskoparna glömt dessa realiteter?

”Inspel i valrörelsen”! Jovisst, men varför inte också då kyrkliga inspel om det tilltagande våldet i samhället, de hänsynslösa skjutningarna i särskilt storstadsområdena, upploppen i Husby, de demokratifientliga höger- och vänsterextrema våldsaktionerna? Alla uttryck för den hänsynslöshet och avsaknad av respekt för liv och lem och mänsklig värdighet som breder ut sig. I direkt kontrast till det som kyrkan och det kristna budskapet står för.

Varför inte också valinspel i frågan om de höga abortsiffrorna, om feminism och familjefrågor, om barnens rätt till trygga hem och stabila familjer, om normer och värderingar och den gamla sanningen, att människan icke lever av bröd allena, om rotlösheten och materialismen, etc, etc?

Varför vänder sig biskoparna inte direkt till partierna och deras ledare med frågor om dessa anser att Sveriges och Europas historiskt kristna arv är förpliktande i politiken och beslutsfattandet?  Om vad de avser göra för att försöka stoppa de fasansfulla förföljelserna av kristna i muslimska och andra diktaturer? Om de är beredda att erkänna de kristna värderingarnas stora betydelse i opinionsbildningen, och om de på olika sätt vill ställa upp för Svenska kyrkan och de andra kristna samfunden?

Direkta, högaktuella och grundläggande värderingsfrågor direkt till dem det vederbör!

Svenska kyrkan måste nu helt koncentrera sig på den allt överskuggande uppgiften. Den kan sammanfattas i ett enda, välkänt ord: missionsbefallningen. All koncentration måste läggas på den. Arbeta för att (åter)vinna flyktade tillhöriga, bli en Guds röst i samhällsdebatten som modigt, tydligt och klart och utan ängsliga sidoblickar på sekulära makthavare står för Ordet – det tröstande, trygga, levande, läkande ordet. Det som står emot ondskan, osanningen och orättfärdigheten och hjälper människan att klara vardagens vedermödor.

Utan en omfattande missionsinsats, som bedrivs med konsekvent långsiktighet och väcker liv i varje församling i landet fortsätter Svenska kyrkans röda siffror att lysa som dystra påminnelser om felaktiga beslut och dito satsningar. Biskoparna måste inse att det är resultaten som räknas, respekten som värderas och vikterna på vågen som gäller.

BENGT OLOF DIKE
Kyrkomötesledamot 1989–2005,
nu församlingsengagerad