Ett jubel och en fråga till lyssnaren

Tusentals svenskar har – liksom miljoner över hela jorden – denna jul tagit del av julevangeliet genom Bachs Juloratorium. Det är egentligen 6 kantater, avsedda för var och en av julens högtidsdagar. När de uppförs tillsammans har de fått namnet Juloratorium. När Bach skrev verket var han lärare och kantor vid det berömda gossläroverket Thomas-gymnasiet i Leipzig, och han framförde kantaterna tillsammans med sina elever. Stommen i de olika avsnitten bildas av evangeliernas skildring av Kristi födelse. Däremellan mediterar kören över uppenbarelsen med koraler. Solister samtalar om den med dialoger/duetter och solister tillber undret med arior. Det hela bärs upp av en musik så tidlös och genial att den nu framförs över hela världen.

Nerven i Juloratoriet är jublet över att Gud blivit ett människobarn i Jesus Kristus för att människor skall kunna bli Guds barn och ha samma relation till Gud som hans Son har. Det handlar om något mycket mer nära och hoppfullt än att det finns ”något bortom bergen”. Det är något mer än en aning eller en förhoppning, det är en jublande visshet som bär upp hela verket. Faktiskt är det så att Nya Testamentet beskriver denna visshet som sanningens kännetecken – och då skall man veta att sanning i Bibeln är detsamma som verklighet. Apostlarna är mycket tydliga: Där denna visshet öppet får träda fram, där finns sanningen. Där denna trosbekännelse inte finns, där finns inte sanningen.

Svenska kyrkan är bland mycket annat vårt lands största och mest aktiva musikorganisation med ett par tusen anställda musiker och mer än hundratusen ideella medarbetare. Det är framförallt genom Svenska Kyrkan som Juloratoriets budskap nått ut till stora grupper i vårt folk. Jublet i Bachs verk har inte varit att ta miste på, och det har nått fram till fullsatta kyrkor: Gud har blivit ett människobarn för att vi människor skall kunna bli Guds barn. Apostlarna kan nicka instämmande i sin himmel: här finns sanningen.

I duetterna, koralerna och ariorna gestaltas ett varmt och nära förhållande till Jesus Kristus, som sällan hörs i våra samtida psalmer, böner och liturgier. Visserligen kan de ibland tala om Guds kärlek, men de ger sällan uttryck för vår kärlek till Gud. Detta gäller Svenska Kyrkan lika mycket som de andra kristna samfunden. Vad kan detta bero på? Kan det vara så att tidsandan dämpar förmågan att ge uttryck åt varma, positiva relationer? Eller är det så att den vägledning som ges i kyrkor och missionshus sällan leder fram till en nära och varm relation till Gud?

Kanske språket har förändrats så att vi inte längre förmår tala med varandra som solisterna och koristerna i Bachs verk? Bach och hans medhjälpare till texterna var pietister. De var alla påverkade av en förnyelserörelse med rötter i den medeltida mystiken och reformationen. Detta är en del av bakgrunden till Bachs geniala verk, och i den bakgrunden kan det finnas mycket värdefullt att hämta fram, inte minst i en tid som har svårt att finna ord för varma, positiva relationer. Det tål att tänka på särskilt år 2016, när 200-årsminnet av Carl-Olof Rosenius födelse högtidlighålls. Han skulle förstått Juloratoriet. Han var själv en stor pietist.