Ett nytt pronomen är en mycket stor förändring

I den av allt att döma laddade frågan om val av pronomen för Jesus är det i sak lätt att hålla med dem som vill ”provtänka” och dem som i likhet med teologie doktorn och prästen Agneta Lejdhamre frågar ”Vad är problemet?” Men det finns en språklig aspekt på det hela, och den aktualiseras i inläggen från dem som avvisar provtänket.

Jonas Martinsson tror att hen som pronomen för Jesus är det samma som att ”ändra könet”. Det kan man inte påstå. Det handlar om ett försök att ändra språket. Men det i sig kan faktiskt innebära vissa problem. Ett nytt pronomen är en mycket stor förändring i ett språk. Som språkanvändare drar jag mig för att använda hen framför allt därför att dess betydelse är oklar, vilket illustreras av Martinssons insändare.

Svenskans pronomen i första och andra person singularis, jag och du, är könsneutrala, liksom vi, ni, de i pluralis. Får jag ett brev i jagform undertecknat med namnet Kim Ström kan jag inte veta om avsändaren är man eller kvinna, och får helt enkelt leva med den osäkerheten. Av någon anledning har de flesta europeiska språken haft behov av ett könsbestämt pronomen i tredje person singularis, alltså han och hon. Detta gör det litet omständligt att språkligt hantera situationer där tredje person inte behöver eller eventuellt inte bör vara könsbestämd.

Det vore behändigt att kunna ersatta han eller hon, vederbörande, personen i fråga och liknande språkliga piruetter med ett könsneutralt pronomen, det vill säga i dagsläget hen. Och det är också framför allt i de fallen som hen har kommit till användning. I gengäld blir det i språk som, i likhet med till exempel finskan, enbart har ett könsneutralt pronomen i tredje person singularis mer omständligt de gånger man vill eller tycker sig behöva ange kön. Då blir det mannen, kvinnan, flickan, pojken i långa banor i stället för hon och han.

Om vi räknar med enbart två kön kan det med andra ord kännas som en onödig utarmning av språket att rakt av ersätta han och hon med hen. Om någon redan är omnämnd som man eller kvinna, flicka eller pojke, behövs ju inget könsneutralt pronomen. Det som komplicerar det hela är att vi har börjat inse att alla inte kan eller vill hänföras till kategorin kvinna/man/flicka/pojke. Därmed uppstår en osäkerheten kring vad pronomenet hen syftar på.

I de fall där det könsneutrala pronomenet används som en könsneutral samlingsbeteckning är hen tämligen oproblematiskt, men för Gabriel, Mikael, Elisabet, Signe med flera kan det uppstå problem om de tror att hen står för ett tredje kön, eller om någon som bär något av dessa namn upplever det som problematiskt att bli refererad till som en hon eller en han.

Det är alltså inte så alldeles enkelt det här. Aktivt pådrivna språkförändringar som inte är stadigt förankrade hos en majoritet av språkanvändarna är svåra att genomföra. Det kan vara bra att gå lite försiktigt fram. Å andra sidan kan man ju undra om det inte vore bäst om alla bjöd till lite genom att inte bli så förskräckligt upprörda eller ta det som en personlig förolämpning om någon ”provtänker” lite – eller för den delen låter bli. På krubbstadiet var Jesusbarnet ett spädbarn och fantasier om den vuxne Jesus som könsvarelse brukar ju också kunna leda till upprörda känslor. Så hur farligt är hen egentligen, och hur exkluderande är han?