Kan själv. En av de första meningar vi lär oss som barn. Jag kan själv. Jag vill försöka själv. Då, när vi är små, är det omgärdat av nästan enbart positiva förtecken.
  Orden visar att vi testar vår egen vilja och vår förmåga. Samtidigt är vi fortfarande helt beroende av andra för nästan allt som är livsviktigt. Mat, kläder, värme och skydd. Allt det som vuxna måste stå för till den som envist och uppfordrande säger ”kan själv!”

I andra änden av livet kan fortfarande de flesta av oss säga samma sak. Kan själv. Men inte alla. Några är helt beroende av andras omvårdnad för att överleva.
  Bland dessa finns också de som är så beroende av andra, att de inte själva kan påverka om de lever eller dör. Vilken möjlighet ska de ha att påverka den vård som de får? Ska den patient som vill kunna kräva att respiratorn stängs av? Om en läkare vägrar, kan han eller hon i så fall åtalas för detta?
  Den frågan sitter Socialstyrelsen just nu och funderar över. I veckans Kyrkans Tidning berättar juristen Manólis Nymark hur man försöker reda ut vad som gäller rent straffrättsligt. Kränks en patients rättigheter om en läkare säger nej till dödshjälp?
  Frågan om dödshjälp kan tyckas gammal. Men det som nu ställer den på sin spets är att patientens egen vilja värderas högre än tidigare. Frågan är bara var gränsen går i det här fallet.

Det som gör frågan än mer aktuell är att Statens medicinsk-etiska råd i dagarna sitter och diskuterar frågan om dödshjälp. De har gjort studiebesök i Holland, där både aktiv dödshjälp och assisterat självmord är tillåtet. En av ledamöterna är Barbro Westerholm. Hon poängterar behovet av rättssäkerhet och att de ansvariga inte får ducka. ”Politiker har en skyldighet att ta tag i svåra frågor.”
  Där har Barbro Westerholm rätt. Nya synsätt i sjukvården tvingar fram nya ställningstaganden. Även om frågorna i sig inte är nya. Dessutom riskerar den tekniska utvecklingen att sudda ut gränsen mellan aktiv och passiv dödshjälp.
  Vi möts också av alltfler berättelser som den om Joakim Alpgård som for utomlands för att dö. När flera länder i vår närhet nu ändrat synen på dödshjälp så innebär det inte att Sverige måste göra samma sak. Men det blir om möjligt än viktigare att reda ut vad som gäller.
  Alternativet är att praxis och enskilda läkare avgör vad som går an. Men det riskerar att skapa en växande osäkerhet hos både läkare, anhöriga och patient. Just därför behövs ett brett samtal där alla argument får komma fram.

En enda sak är säker. Det finns inga enkla svar. Dessutom vet ingen av oss när vi plötsligt kan hamna i en situation där frågan blir smärtsamt aktuell.
  I de lägena ska de etiska riktlinjerna vara självklara och kända. Det är då vi behöver både ett språk och en erfarenhet att prata om det svåra.

Dag Tuvelius 08-462 28 01
dag.tuvelius@kyrkanstidning.com