Fel från grunden i handboksarbetet

Ett bärande flöde. Det är en metafor förstås. Ett flöde i gudstjänsten, i liturgin. Det kan vara som Mekongfloden borta i Asien som transporterar varor per båt genom flera länder från upprinnelsen i Kinas inre ner till deltat vid utloppet i Sydkinesiska sjön. Eller likt Donau, en bärande livsnerv genom Europa till sitt utflöde i Svarta havet. Det kan vara som den mindre bäck också, som fick bära barkbåtarna vid leken i vårflödets tid.

Det var teologen vid Kyrkornas Världsråd, Wesley Ariaradjah från Sri Lanka som sa att om utkastet, skissen, till ett dokument hittat rätt infallsvinkel, skulle resten av arbetet gå bra. I Kyrkornas Världsråd, särskilt vid Generalförsamlingarna och andra större konferenser förbereddes många slutdokument i tillsatta arbetsgrupper. Någon måste ta på sig uppgiften att vara ”drafter”, att lägga fram en ”draft”, en första skiss. Hade den hittat rätt anslag, gick det lätt att tillsammans arbeta vidare, lägga till viktiga aspekter, stryka onödiga utvikningar och så vidare. Det gällde att få fram något som bar upp resonemanget på ett övertygande sätt, allra helst skapade en aha-känsla, ett självklart instämmande: Just så är det! Om inte ”draften” är bra, hjälper det inte att försöka ändra och lappa på. Det blir aldrig bra.

Arbetet på en ny handbok för gudstjänster i Svenska kyrkan är ett exempel på när det första utkastet inte blev bra, inte fann rätt infallsvinkel. Därför har alla försök att räta upp förslaget, tillsätta nya revisionsgrupper, inhämta remissvar och allt eftersom inrätta mindre styrgrupper lett till allt större förvirring och utebliven uppslutning kring nya versioner. Det kommer inte att kunna bli ett bärande flöde i svenskkyrkligt gudstjänstliv.

I efterhand går det nog att se vari felet i ”draften” låg. Beställningen var att införa några ideologiskt motiverade element, främst väl det att försöka skifta genusperspektivet. I och för sig inte omotiverat, men det var inte tillräckligt genomarbetat i grunden, inte teologiskt genomlyst så att det vann allmänt instämmande. Framför allt var det inte bibelteologiskt förankrat. Inte heller ekumeniskt.

Det finns gudstjänster, där det känns att flödet i liturgin bär. Det är när hela församlingen är införstådd med skeendet från ingångspsalm och öppningsord till välsignelse, slutpsalm och postludium. Prästen behöver inte anstränga sig för att skapa en intensitet i liturgin utan den bär sig själv. Prästen och övriga medverkande, ljusbärare, textlärare, de som svarar för offertoriet och vilka det kan vara, bärs av församlingen. Det är förstås bra om predikan är väl förberedd och om musikern är med på noterna.

För att gudstjänstdeltagarna skall känna att de bärs av liturgin, måste det som ingår naturligt föra över från det ena till det andra, utan störande skarvar och avbrott. Det inledande skriftermålet inte framstå som en akt för sig, kören inte behöva ”ställa upp” och därmed bryta rytmen, predikstolsakten inte upplevas som en egen gudstjänst i gudstjänsten.

En gudstjänst är som hörs en gudstjänst, en handling inför Gud, en lek, ett spel, för att anknyta till ordet liturgi. Redan i Apostlagärningarna används ordet ”leitourgounton”, firade litturgin, för den gudstjänst församlingen i Antiokia höll ”inför Herren”, när Barnabas och Saul skulle sändas ut i mission, Apg.13:2. Flödet i liturgin har några naturliga bågar, den som omfattar Ordets gudstjänst med läsningar och predikan, sedan offertoriet, frambärandet av gåvorna och förbönerna, och så Herrens måltid. Höjdpunkten i en bärande liturgi är offertoriet, där vi frambär oss själva och vad vi har, ”som ett levande och heligt offer, som behagar Gud. Det skall vara vår andliga gudstjänst”, som S: t Paulus skrev i Rom. 12:1. I det framburna brödet och vinet, som för oss blir Kristi kropp och blod, sker det ”saliga bytet”, som det kallas. ”Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet”.

I liturgin markeras detta avgörande ögonblick när den som leder summerar: ”Genom honom(Kristus), med honom och i honom tillhör Dig Gud Fader allsmäktig i den Helige Andes enhet all ära och härlighet, från evighet till evighet”. Där följer församlingens viktigaste ”Amen”. När brödet och vinet tagits emot, vänder liturgin mot sin avslutning med sändningen tillbaka till världen och tjänst bland medmänniskor.

Värmen från glöden på altarbordet skall dröja sig kvar i de närvarandes hjärtan. Liturgin är varken ”ett möte” på, i varje fall tidigare, frikyrkligt vis, inte heller ett kristet estradframträdande, som i en del nyare karismatiska rörelser. Och inte en trivsam gemenskap i största allmänhet. Utan ett flöde som bär upp tron och håller den levande. Den har sina rötter ner i mycket tidig judisk tid, kanske redan egyptisk, och som nyformades och fick sin distinkta kristna prägel i salen i Övre våningen i Jerusalem ”i den natt då vår Herre Jesus Kristus blev förrådd”.

Denna ”liturgi inför Herren” finns i sin svenska form redan i Olaus Petris mässa 1529 och, med en svacka 1811, bevarad i ordningen från 1942 och 1986.

Biörn Fjärstedt

biskop emeritus