Hen-Jesus

Finns det vilja till krissamtal?

Måste kyrkan implodera för att något nytt ska kunna spira? Finns det vilja och utrymme till krissamtal? Eller avfärdas bekymrade kyrkokritiker som ”ultrakonservativa”? Går det att vända atlantångaren, eller är det för sent? frågar debattör Gunnar Hyltén-Cavallius.

Ofoget av Svenska kyrkan i Västerås att i en julannons kalla Jesus ”hen” och domprostens försvar är bara ett i en lång rad symptom på att dagens folkkyrka befinner sig på ett sluttande plan.

Saken som sådan kan tyckas vara obetydlig men faller väl in i ett mönster. Av det som kommuniceras ut från Svenska kyrkans styrande skikt – kyrkomöte, stiftsledningar och rikskyrkans tjänstepersoner – framträder en tydlig bild. Med språkets hjälp vill denna kyrkans elit framställa sig som inkluderande. Ord som misstänks innebära känslor av kränkning eller skav byts gärna ut. Begrepp som ”Fader” och ”Herren” ses som starkt belastade och förs undan i periferin. De idag förhärskande trenderna av normkritik och genusdekonstruering måste ha främsta rummet, tycks det.

I sin presentation av den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan B Peterson talar Ivar Arpi (SvD 2/12) om sin syn på kyrkans inkluderande språkbruk: ”Tanken att du lite nonchalant kan skriva om dessa gamla texter är så intellektuellt narcissistiskt. Det är den sataniska frestelsen av det ohämmade och obundna intellektet.”

I domprost Susann Senters försök till förklaringar (Kyrkans Tidning nummer 1/18) finns bland annat argumentet att man ville skoja till det, vara lite lekfull. Ett försvårande element i kyrkans förändring är just denna brist på helighet, som stundtals känns ända in i märgen. Allt fler gudstjänster präglas av en ton av ”hej-svejs”, prästen blir ofta en konferencier som vill göra besökarna på gott humör.

Västeråsdomprosten Susann Senter säger: ”För en reformatorisk kyrka måste det vara okej att provtänka och provsmaka på ord”. Det låter sig sägas, men vår Frälsare ska inte behöva utsättas för gyckel – eller göras till objekt för genuspolitik.

Sverige brukar klassas som ett av världens mest avkristnade länder. Än mera besvärande är kyrkans inre sekularisering. Alldeles vanliga svenskar som kyrkokristna och trogna gudstjänstdeltagare känner inte igen sig i Svenska kyrkan idag. Många blir vilsna och upplever sorg. Ett inte ringa antal personer tar steget att begära utträde ur detta samfund, som man älskat.

Visst finns det glödpunkter av varmt och autentiskt kyrkligt liv på åtskilliga håll. Men kyrkans elit ger inte något nämnvärt stöd till sådana gemenskaper. De som för närvarande innehar makten tycks hellre vilja bli uppskattade av andra eliter inom politik och akademi.

Den ovan nämnde Jordan B. Peterson kanske slår huvudet på spiken, då han yttrar sig om det bakomliggande skälet till kyrkans inkluderande språkbruk: ”Allt det kommer att snabba på förstörelsen av kyrkan. Jag tror ärligt talat att det är vad detta syftar till faktiskt.”

Den mångomtalade partipolitiseringen är som många ser det boven i dramat. Forskning har visat att partier vill använda Svenska kyrkan för att omdana samhället enligt sin modell. Vackra och bombastiska ord till försvar för den nuvarande ”öppenheten” förmår inte skyla detta.

Svenska kyrkan är inne i en ytterst bekymmersam utveckling. Och då talar jag inte om de stora utträdestalen utan om hållningen till kyrkans själ, dess autenticitet. Måste kyrkan implodera för att något nytt ska kunna spira? Finns det vilja och utrymme till krissamtal? Eller avfärdas bekymrade kyrkokritiker som ”ultrakonservativa”? Går det att vända atlantångaren, eller är det för sent?

Fakta: Debatt

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.

Mer inom samma ämne
Hen-Jesus
Hen-Jesus
Hen-Jesus
Hen-Jesus
Hen-Jesus
Hen-Jesus