Andlighet och politik betraktas vanligen som två skilda sfärer. Ordet andlighet förknippas med det inre livet, politik med det yttre. Låt oss utmana denna uppdelning! När kristendom är som bäst förenas bön med engagemang för rättvisa, och dessa livsaspekter vävs in i varandra.

Jesus från Nasaret var både mystiker och aktivist. Han närdes av en intim relation till Gud. Allt han gjorde strömmade ur den. Samtidigt kritiserade han makthavare och utmanade sin tids förtryckarordningar, i ord och handling. Han ansågs så farlig att makthavarna lät avrätta honom. I Jesus flöt himmel och jord samman, stillhet och handling, förtröstan och motstånd.

Som vi ser det är förvandling poängen med de stora andliga traditionerna. Den kristna gemenskapen ska underlätta för medlemmarna att ta emot Guds inbjudan till förvandling av dem själva och världen. Mystik och rättviseengagemang passar ihop, de är båda förvandlande praktiker. De befruktar varandra.

Låt oss inte vara rädda för ordet mystik. Det betyder en form av religiositet där tonvikten ligger vid den personliga erfarenheten: av Gud, av den andliga dimensionen, av den alternativa verklighet som Jesus kallade Guds rike. Vi tror att den judiske mystikern Jesus av Nasaret ville hjälpa människor att göra samma djupa andliga erfarenheter som han, till exempel av Gud som en kärleksfull förälder. Den kristna församlingen bör hjälpa oss att bli mystiker.

Steg i den riktningen kan vara att införa korta stunder av tystnad i gudstjänsten, och att underlätta för människor att pröva kontemplativ bön som ”centering prayer” eller kristen djupmeditation. Att öva sig i att leva medveten om Guds kärleksfulla närvaro i varje ögonblick är en annan praktik som främjar en mystik livshållning.

Hur kan mystika erfarenheter se ut? Ofta rymmer de förnimmelser av samhörighet. Mystiker har fått inblickar i verklighetens sanna väsen: allt och alla är förenade i Gud. Vår vardagliga erfarenhet av distans till andra visar sig vara en illusion.

Upplevelsen av samhörighet behöver inte vara dramatisk. Det kan vara en oväntad ömhet för någon som skjuter upp inombords, som när en ekorre kilar fram ute på fönsterblecket och man utbrister: ”Hej lilla söta vän!” Det kan vara känslan av att på bussen till jobbet se var och en av medpassagerarna som en broder eller en syster: ”Må ni alla ha en bra dag!”

Jesus sa ”älska era fiender”. Motstånd bör enligt vår mening vara vänligt. Vi ska konfrontera orättvisor, men bevara ömheten för alla, även dem som försvarar orättvisorna. Vi bör inte låta oss inspireras av den samtida politiska retoriken, där man rutinmässigt svartmålar och misstänkliggör de politiska motståndarna, utan av framgångsrika ickevåldskamper som den av Martin Luther King ledda medborgarrättsrörelsen.

I dagens Sverige finns flera områden – som ekologisk hållbarhet, social välfärd och omsorg om djur – där radikal handling från enskilda kristna och församlingar skulle kunna vara avgörande.

I tidigare epoker var kyrkan en makthavare, lierad med andra makthavare. Detta vanställde ofta den kristna förkunnelsen. Jesus frihetsbudskap kunde förvridas till motsatsen: krav på underkastelse inför överheten. I dag har kyrkan förlorat mycket av sin makt och det är få svenskar som är församlingsaktiva. Men kyrkan kan fortfarande spela en viktig roll i samhället, inte längre som härskare utan som ”jordens salt”, en tjänande minoritet.

Jesus uppmanade sina efterföljare att vara andras tjänare, och sa om sig själv, enligt Johannesevangeliet: ”Jag står mitt ibland er som er tjänare”. Tjänande innebar för Jesus inte att underkasta sig makten. Det vittnar korset om. Romarna korsfäste inte de lydiga utan de olydiga. Tjänande var ett alternativt sätt att göra politik, inte enligt herraväldesmodellen, härskande uppifrån och ner, utan enligt ickevåldsmodellen. Den innebar dels att vägra lyda förtryckande normer och makthavare, dels att leva visionen om en annan värld: fred, jämlika relationer och omsorg om alla.

På samma sätt kan kristna i dag utföra sin tjänandegärning som en rörelse som bekänner sig till kärlekens och rättvisans möjligheter. Kampen mot förtrycket är vår gåva till samhället. Kristna har inte monopol på god vilja, inte heller förmår vi på egen hand undanröja orättvisorna i världen – vi måste samarbeta med andra. Det kan göras samtidigt som vi slår vakt om vår särart. För oss kristna är Jesus från Nasaret modellen för hur politik bör bedrivas.

Så länge kyrkan var en maktfaktor kunde den inte ge sig hän åt den mystik-politiska andlighet som Jesus förkroppsligade. Tack vare sekulariseringen är det nu möjligt. Vi lever i en gynnsam tid för att utforska vad det innebär att vara jordens salt och jordens tjänare.

Annika Spalde
diakon och författare

Pelle Strindlund
teol kand och författare