Församlingen måste lita till egen kraft

Sjöberg och Bromander ställer flera relevanta frågor, svaren lämnas däremot hängande i luften. De skriver svepande om ”nya former av medlemskap som befriar till handling och bygger på det förtroende man har för kyrkan”. Det är hart när omöjligt att förstå vad de egentligen menar.

”Kan vi finna olika former av medlemskap som vi kan växa in i?” frågas det. Så vitt jag kan utläsa ser de framför sig ett slags progressiv tillhörighet, där man kan välja olika grader av engagemang och ekonomiskt ansvarstagande. De frågar vidare om det är dags ”att skilja mellan medlemskap och finansiering?” Det är svårt att sammantaget tolka detta som något annat än att människor inte ska behöva bli fullbetalande medlemmar. De som är sympatiskt inställda till kyrkan och nöjda med det, kan i stället bidra med resurser i förhållande till vad de vill ha – alltså är beredda att betala för.

Modellen är väl en fortsättning på strategin för dagen: få folk att ge pengar till kadrer av anställda som gör relevant verksamhet för olika målgrupper (för folk i åldrarna 20–40 ”avlastning, uppmuntran, gemenskap”). Med andra ord förstärks mönstret producent – konsument. Kyrkan förstås primärt som en tjänsteproducerande organisation och identifieras med arbetslaget. Det är symptomatiskt att det inte finns något sammanhållande centrum i Sjöbergs och Bromanders kyrkovision: ”Vad söndagens högmässa är för någon, kan måndagens meditationsgrupp vara för någon annan, vad församlingens förbön är för någon, kan bönewebben vara för någon annan”. Kunden/medlemmen ska få det den frågar efter.

Är det nu dags att fundera över medlemskap, engagemang och finansiering kan det vara värt att vända blicken västerut. I Church of England har man ett helt annat sätt att vara folkkyrka. Det bygger inte som hos oss på de mindre engagerade, utan på de mer engagerade – och förlöser därför människor till ansvarstagande.

Medlem är en döpt person som vill vara med och bära församlingen. Man ger då av sin tid, sitt engagemang och sina pengar. För att kunna bli medlem – och därmed både bli valbar och själv få rösträtt vid kyrkostämman – måste man fira gudstjänst minst två gånger per månad under åtminstone ett halvår. Så byggs en konkret, identitetsstark församling.

Samtidigt som denna gemenskap formar ett medvetet ”vi” på platsen, är den öppen för alla som vill söka sig till kyrkan. Oavsett medlemskap eller ej, har alla döpta tillgång till de kyrkliga handlingarna. Det finns heller ingen formell kyrkoavgift, utan systemet bygger på att man betalar för vigsel och begravning (dop är däremot gratis) – och denna avgift är densamma för medlemmar som icke-medlemmar.

De som är medlemmar förväntas därutöver bidra med någon form av månatligt givande (kostnaden är sedan också, likt all välgörande verksamhet, avdragsgill).

En viktig del av församlingens liv och ekonomi blir naturligt olika former av ”fund raising”, det vill säga kreativa sätt att dra in pengar genom olika arrangemang; dessa blir öppna kontaktytor gentemot närmiljön.
Däremot finns det mycket få anställda utöver prästen, varken pengarna eller behovet finns.

Det engelska systemet går en annan väg är den väg Sjögren och Bromander tycks staka ut. I stället för något slags minimimedlemskap för mindre engagerade, uppvärderas i England medlemskapet – från nominellt till verkligt. Det blir tydligt vilka som utgör den lokala församlingen – samtidigt som alla andra är välkomna att vara med i det som sker.

På ett helt annat sätt än hos oss bygger man utifrån den gudstjänstfirande gemenskapen. Det finns ett tydligt centrum i folkkyrkomodellen. Och man utgår från dem som vill ta ansvar i och för sin församling.

Eller annorlunda uttryckt: man litar till egen kraft. Att gå i en sådan riktning tycks mig rymma betydligt fler möjligheter för framtiden.

Mikael Löwegren