Freden vinner inte på censur

Det är en censur som ofta har religiösa eller etniska förtecken. Ibland är det högljudda religiösa företrädare som efterlyser hädelseparagrafer med särskilt skydd för muslimer.

I Irland infördes förra året en lag om att kränkning av religion är straffbart. England, liberalismens vagga, beskrivs i dag som ett ledande land för förtalsrättegångar. Ur yttrandefrihetens perspektiv är det ett annat Europa vi nu ser än före 2001.
Ofta är det konstnärer som anses vara oförsiktiga med yttrandefriheten. I Ryssland strider man sedan i somras om utställningen Förbjuden konst. Den fick rysk-ortodoxa kyrkan att gå i taket. Här hemma är det Lars Vilks. Runtom i Europa ägnar sig medier och konstmuseer åt självcensur av rädsla för faktiska eller inbillade hot.
Dessa förändringar i mentalitet och lagstiftning har sin bakgrund i påtryckningar från etablerade institutioner, såsom Islamiska världskonferensen, våra egna kulturella identiteter och var och en som hellre vill censurera än publicera av rädsla för hot.

I rädslans kultur frågar vi om yttrandefriheten är värd att kämpa för. Måste vi inte värja oss? Måste vi inte skydda dem som kränks?
Jag är övertygad om att vi inte går en fredligare värld till mötes med mindre yttrandefrihet. Det vet många av de religiöst troende i världen som kämpar för sina rättigheter. Provokationen har ett värde även för den troende. Den påminner om det sunda med distans till de egna trosföreställningarna.

Susanne Wigorts Yngvesson