Då kan det bli kompensatoriskt liv med påfyllnad och utfyllnad av ”kortvarig” glädje, men efterhand av förkrympande, förstelnande och sjuklig frukt. Man kan då säga att livskrisen är frisk, på så sätt att livet i människan ”protesterar” över att förvaltaren – människan själv – inte tar sitt ansvar, inte lyssnar på sina signaler varken till kropp eller själ.

Jag hajade till när jag läste replik från Owen Hymn, Kyrkans Tidning nummer 35/14, som hade rubriken: Kan en livskris vara frisk? och var ett inlägg på olika personer som debatterat kyrkans själavård i sommar.
Människan har olika saker med sig från uppväxten. Det är sant att vi människor kan ha obearbetade belastande händelser/perioder i livet. Dessa kan blomma ut när en människa försätts i en kris eller i en kritisk situation.

Jag har även mött många med fördröjda kriser, det vill säga där man lägger locket på händelser som är svåra och detta är ju människans sätt att försvara sig på omedvetet. Allt detta ger stresspåslag och oftast långvarig stress, som påverkar människan negativt med ohälsa i kropp och själ. Ofta har människan med långvariga stressreaktioner, belastande händelser/perioder i sin ryggsäck. Detta ger ohälsa över tid. En ohälsa som kostar lidande och mycket pengar då sjukvården har svårt att identifiera dem och då det finns för lite resurser för denna grupp.

Kyrkans själavård har en dimension till som andra inte har; bönen för klienten om hon vill. Men jag håller med Owen Hymn att kyrkan bör öppna dörrarna för all ohälsa hos människor. Det gäller att kunna sortera vad som är vad i en människa. Här krävs det kunskap. Detta är en stor utmaning för kyrkan i dag och för framtiden.

Ulf Åberg
Leg sjukgymnast med psykoterapikompetens steg 1, Gällinge