Brita Hälls senaste ledare i Kyrkans Tidning, nummer 36/12, föranleder följande reflektion. Brita har helt rätt i att tjänst och vittnesbörd inte är två motsatta poler – utan ska ses som en helhet. Inget kommer före det andra, eller leder till det andra. Tro är en drivkraft till handling och diakonalt engagemang är en källa till fördjupad livsinsikt och tro.
Men artikeln andas en gammaldags syn på mission. Att det handlar om att det är ”vi” svenskar som ska hjälpa ”dom”. Det visar på betydelsen av en levande diskussion kring människosyn och mission. I ledartikeln finns inga referenser till det missionsarbete som dagligen utförs av lutherska kyrkor och ekumeniska aktörer runt om i världen.
Kyrkorelationer handlar om att dela andliga och materiella resurser. Att lära av varandra, få nya perspektiv och utveckla gudstjänsten, undervisningen och det diakonala arbetet. Precis som vi har gjort på Världens fest i Malmö. Vi har lyssnat på våra samarbetskyrkors erfarenheter när de gestaltar tro och handling i väldigt skiftande omständigheter och vi har blivit fyllda med hopp, inspiration och kraft för det fortsatta församlingsarbetet.
Ett av de strategiska områden som Svenska kyrkan valt, utifrån önskemål från partner och utifrån den kompetens som finns, är just ledarskapsutveckling och teologisk utbildning. Det möjliggör för våra samarbetskyrkor att stärka sitt holistiska missionsarbete.
Mission betyder sändning, uppdrag. Vi är alla sända – var och en i sitt sammanhang. Vi ska självklart fortsätta att ha utsända medarbetare, både för att dela med oss av resurser eller kunskaper och för att dela tro och liv i den världsvida kyrkan. Men då handlar det om att ömsesidigt berika varandra, inte om envägsriktad ”mission” från ”oss” till ”dom”.
Erik Lysén
Internationell chef för
Svenska kyrkan
LÄGG TILL NY KOMMENTAR