Ge plats för både Jesus och jaget

Svenska kyrkan genomgår en sekularisering inifrån, säger biskop Ragnar Persenius i en intervju i Kyrkans Tidning. Han släpper en bomb – och ändå är det så tyst att man kan höra en knappnål falla. Ingen ropar hjälp, ingen kallar till krismöte. Är det ingen som bryr sig? Jodå. Tystnaden beror på att alla redan vet, även om det är ovanligt att någon uttrycker sig så välgörande brutalt som Ragnar Persenius.
Både anställda, förtroendevalda och vanliga kyrkotillhöriga sviker gudstjänsten. Den vanligaste förklaringen är att predikan är för dålig. Andra talar om att folk kommer till kyrkan med en egocentrisk andlighet som inte passar ihop med gudstjänstens fokus på Kristus. Men gudstjänsten lider snarare av att både jag och Jesus får för liten plats. Och då blir predikan automatiskt dålig.

I Svenska kyrkan är det pinsamt att prata om personliga andliga erfarenheter. De flesta törs inte ens fråga en vän om förbön utan fegar och frågar om ”du kan tänka på mig”. Stumhet är ett handikapp. Dessutom gör tystnaden att många går miste om stöd från andra.
Hur ofta pratar anställda med varandra om vad Gud konkret betyder i deras liv? Hur mycket talar de blivande prästerna om den egna tron under utbildningen? Om man inte har kroppskontakt med Jesus så börjar man snart flacka med blicken i predikstolen. Och församlingsborna tittar bort.
Vår kultur är fixerad vid att allt ska handla om mig. Folk tar inte till sig saker som inte berör dem personligen, vare sig det handlar om politik, kultur eller kyrka. Sucka inte över den här jagcentreringen, utnyttja den i gudstjänsten i stället!

Exemplet bönewebben – kyrkokansliets megasuccé där tiotusentals svenskar skrivit in sina egna vardagsnära böner – visar ju att folk verkligen vill vara med. Att människor kommer till kyrkan med sin egen, individualiserade längtan är heller inget problem. För där är ju poängen att mitt jag möter ett du.
Frivilliga krafter behövs, det är kyrkan väl medveten om. Frivilliga måste också tillåtas att prägla gudstjänsten. Och det är inte bara de djupt fromma som kan blåsa liv i kyrkan. De som har en vagt formulerad andlighet behövs i högsta grad och behöver få den bekräftelsen.

Kyrkan ska förmedla Bibeln och den gudomliga uppenbarelsen. Men om varken präst, diakon eller bänkgranne har något att tillägga om hur evangeliet berört det egna livet, då märks det i gudstjänsten. Även i liturgin. Det hörs i varje tonfall. Det sprider sig som en hålögd uppgivenhet i lokalen. Just nu är kyrkan inne i en intensiv diskussion om gudstjänsten. Nu är ett bra tillfälle att engagera så många församlingsbor som möjligt att vara med i samtalet. Inte minst för att få höra hur de vill att egna och andra lekmäns bidrag till gudstjänsten ska se ut.
Individualisering behöver inte leda till förflackning. Den kan också användas till förankring.

Brita Häll

Rekyl 1: Även traditionen värnar om individen
Sällan har väl en vigselgudstjänst samlat så många deltagare som i bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och nu prins Daniel. I sitt eget tal till bruden sammanfattade den sistnämnde dagen och livet med aposteln Paulus ord: Störst av allt är kärleken.
När vinden från framtiden möts av traditionens segel rör sig kyrkan säkert framåt. På seglarspråk heter det att kryssa och det innebär att man tar sig framåt genom att gå snett framåt växelvis på den ena sidan och växelvis på den andra sidan. När kyrkan försöker att gå bara rakt framåt mot vinden från framtiden händer det som kallas vindöga. Rörelsen stannar upp och seglen står där och fladdrar i vinden utan att farkosten får vare sig kraft eller tryck att röra sig framåt.

Jag uppfattar sekularisering inifrån som ett kyrkans vindöga. När kyrkan inte vågar möta vinden från framtiden, den må just nu heta individualisering och välja själv men den kan snabbt byta namn, utan står och fladdrar med seglen, då förloras kraften att röra sig framåt. Den kyrka som likt prins Daniel vågar sträcka ut ett traditionens segel, som just denna dag gestaltades av orden om kärleken från aposteln Paulus, rör sig säkert framåt. På samma sätt måste vi visa fram traditionens segel som värnar om den enskilda människan och hennes val också i gudstjänstens form. Det lär inte vara svårt med Evangelium fyllt av Jesu Kristi möten med enskilda människor. Som får uppleva inte ensamhet utan individualisering, sammanhang och mening.

Anna Karin Hammar

Rekyl 2: Människor längtar efter det kollektiva
När människor frågar mig om varför jag går i kyrkan brukar jag svara att det är en av få platser där individualism och kollektivism både samsas och interagerar. Jag kommer till gudstjänsten med min personliga tro, mitt eget bagage och min privata längtan efter andlighet och samhörighet. Samtidigt är jag sällan så lite individuell och egofokuserad som under en gudstjänst.
Gudstjänstens ritualer såsom böner, psalmsång och välsignelse samt mässans nattvard är för de flesta en stark känsla av gemenskap. Jag är inte ensam om att känna mig avidentifierad, som en del av något större under gudstjänster. Att möta individualismen och samtiden i predikan utgör på inget sätt något hot mot den grundläggande kollektiva tradition som kyrkan präglas av. Snarare är känslan av icke-individualism viktigare än någonsin i ett samhälle präglat av självförbättring och personliga varumärken.

Människor har en längtan efter att befinna sig i just sådana sammanhang och här har gudstjänsten en stor roll att spela. Samtidigt behöver många något som etablerar kontakten mellan dem och ritualerna. Därför är en engagerad predikan och en öppen och bemötande gudstjänst en nödvändighet.

Det finns goda förutsättningar i gudstjänsten för att både möta individens personliga behov och skapa kristen kollektivism. Det som behövs är mindre rädsla för förändring och en tillit till att kristendomens budskap är starkt nog att bära både tradition och samtid, lika väl som gemenskap och individualism.

Elin Grelsson

Rekyl 3: Bråttom att rädda kyrkan undan sekulariseringen

Det är gott att en biskop äntligen tar bladet från munnen och säger som det är. Kyrkans största kris är som KT skriver sekulariseringen inifrån. Det krävs både klarsyn och mod att verbalisera detta och göra något åt det.
Men ändå är detta inget nytt. Inomkyrkliga rörelser och professorer som Eva Hamberg har i åratal talat om detta. Man har bett om en haverikommission. Men nu är det sagt av en biskop i aktiv tjänst och verkligheten går inte att förneka. Nu måste denna inre sekularisering upp på biskopsmötets agenda och på kyrkomötet som den enda viktiga frågan. Det krävs hos oss alla mycket av rannsakan och bot. I många centrala sammanhang en total omstrukturering. Det gäller till exempel hela kyrkans ledningsorganisation och en omfattande revidering av kyrkoordningen. Nu. Tiden håller på att rinna ut.

Men samtidigt som kyrkan sekulariseras sker en kyrklig sakralisering. Det finns en mosaik av inomkyrkliga rörelser som kyrkan i sin ledningsfunktion tyvärr ofta har en osäker relation till. Framför allt finns den i ett antal gudstjänstfirande gemenskaper – vars antal bara Gud känner – och som plågas av den kyrkopolitiska maktens beslut. Den finns där människor ber och vårdar sig om varandra och där Jesus får vara i centrum. Där finns kyrkans framtid.

Ragnar Persenius är både modig och outspoken. Må hans tretton kollegor snart också bli det. Det börjar bli bråttom. I Johannes döparens vecka är det både skönt och förnyande att få börja om från grunden.

Bo Brander