Glöm inte folkmordet i Rwanda

Under april månad i år högtidlighåller Rwanda minnet av folkmordet 1994. Under 100 dagar mördades en miljon människor på det mest brutala sätt. Mats Egfors, prost och forskare, uppmärksammar detta i sin artikel.

Det är en olycklig västerländsk tendens att låta Centralafrikas historia börja med Livingstone eller Stanley på 1800-talet. Landet var naturligtvis inte svävande i tidlöshet och invånarna var inga levande fossiler. Tusentals år av mänsklig levande historia föregick i själva verket européernas ankomst och fanns det, som Joseph Conrad skriver, ett Mörkrets hjärta, låg det snarast i utforskarnas okunnighet än i området självt. Även mörkret ligger i betraktarens öga.

Vid fredskonferensen i Versailles 1919 beslutade man att fördela de dåvarande tyska kolonierna mellan segermakterna och Belgien fick på så sätt möjlighet att utöka sitt brutala koloniala mandat och härska, nu inte bara över Kongo, utan också över de båda grannländerna Rwanda och Burundi (då Ruanda och Urundi).

1923 stadsfästes dessa och andra områden av Nationernas Förbund och på pappret var dessa nu s.k. mandatområdena visserligen inga kolonier men i praktiken var det ingen skillnad mot tidigare. Antropologins nyligen upptäckta rigida rasbiologiska begrepp kom nu samtidigt att tillämpas regelmässigt i Centralafrika.

Tutsis och Hutu blev absoluta och åtskilda begrepp samtidigt som den tredje gruppen i området, pygméerna, blev kategoriserad som Twa. På 1930 talet började man så även ange människornas rastillhörighet i deras pass. Att gränserna för stamtillhörigheter i själva verket varit oklara i århundraden glömdes bort, något som kom att få katastrofala följder i slutet av 1900 – talet och framåt.

Parallellt, med utvecklingen i Rwanda och Burundi växte samtidigt den Kongolesiska nationalismen under president Mobutus regim i det stora grannlandet Kongo. Mobutus nationalistiska strävan efter att hålla sig kvar vid makten och samtidigt ena sitt land tog sig alltmer rasistiska uttryck och kom att leda till en mängd allvarliga etniska reflexer ute i landet. Kongo, ett land till ytan lika stort som halva Västeuropa, med två hundra olika språk och med ett obefintligt vägnät.

Samtidigt som det gamla ursprungliga kungariket fått ersättas av länderna Rwandas och Burundis självständighet 1962 fanns det tydliga ekonomiska och politiska skillnader mellan de båda etniska grupperna. 

Tutsierna var de forna makthavarna som sedan lång tid huvudsakligen ägnat sig åt boskapsskötsel.  Man utgjorde en etnisk minoritet som sedan århundraden tillbaka positionerat sig i det övre sociala och politiska skiktet i det Rwandiska kungariket, en position de hade boskapsskötseln att tacka för.

Boskap var nämligen för tutsierna vad stenkol var för Europa och redan på 1800-talet hade en del boskapsskötande tutsier lämnat det överbefolkade Rwanda och slagit sig ner vid andra sidan Kivusjön på den östra Kongolesiska sidan. Där fanns den höglänta terräng som passade bra eftersom sömnsjukan inte kunde utgöra något hot mot djuren.

I de första demokratiska valen efter självständigheten kom makten att övertas av de talrika hutuerna samtidigt som den nya huturegimen visade sig vara oerhört oförsonlig gentemot sina tidigare herrar.

Alltfler tutsier flydde med sin boskap till gränsområdena i de omkringliggande länderna, men där växte och närdes också övertygelsen om att en gång kunna återvända och återta makten.  

Det europeiska rasbegreppet parallellt med Mobutus nationella hållning mot minoriteter hade lett fram till att den etniska identifikationen blivit viktigare än den nationella och därmed ödestiger.

I områdets städer fick självständighetsfebern en social laddning. Under 1920-1940-talet fördubblades exempelvis Kinshasas befolkning. Alltfler kongoleser flyttade till storstäderna. Tvångsrekryteringen till exempelvis det gamla koloniala Belgiska Union Miniérs gruvor i Katanga hade visserligen upphört men tusentals människor migrerade till storstäderna av egen fri vilja. Medan Kasai regionen är känt för sina stora diamantfyndigheter har städerna Goma och Bukavu på gränsen till Rwanda, men också Katanga i sin helhet, konstaterats rikt på kobolt, koppar, tenn, coltan och guld. Här finns också kanske världens största uranfyndighet, som för övrigt levererade det uran som USA skulle komma att använda till Hiroshimabomberna.  Området blev en hot spot för stormakterna, neokoloniala intressen vädrade morgonluft och drog sig inte för att i vissa fall lägga sig i den militära utvecklingen.

Den 1 oktober 1990 gick RPF (Rwandiska Patriotiska Fronten) över gränsen till Rwanda från Uganda under härföraren Paul Kagame, Rwandas nuvarande president. Mellan 1990 0ch 1994 krävde striderna uppskattningsvis 20 000 människoliv och närmare en och en halv miljon människor blev tvungna att fly. Lidandet blev norm, gruppvåldtäkter en rättighet och brutaliteten obeskrivlig.

Men när flygplanet som hutupresidenten Habyarimana färdades i sköts ner den 6 april 1994 bröt ett ännu värre helvete loss.  De hunsade Hutuerna började mörda Tutsier i stor skala, mord som inte längre utfördes med militära vapen utan utfördes av ursinniga civila medborgare utrustade med machetes.

Under tre månader dödades en miljon människor. Samtidigt fick världen uppleva flyktingströmmar av nya omfattningar; 270 000 flyktingar sökte sig till Burundi, 570 000 till Tanzania. Men de allra flesta,  en och en halv  miljon människor, sökte sig som flyktingar till grannlandet i väster, den östra sidan av Kongo.

Det var ett folkmord som framöver nu skulle komma att fortsätta i huvudsak på Kongolesiskt territorium och rymma grymheter som skulle överstiga den mänskliga förmågan att över huvud taget hantera. Vittnesmål talar om soldater som trampar sönder huvudena på småbarn eller slår dem mot en vägg. Om gevärspipor som förs in i kvinnors underliv för att sedan fyras av.  

När FN:s styrkor (MONUC) längre fram väl är på plats var det visserligen historiens hittills största insats med 17 000 man men ändå bara en droppe i havet. I det sex gånger mindre Irak befann sig exempelvis 150 000 amerikanske soldater utan att lyckas kontrollera våldet.

Detta afrikanska krig, av somliga kallat ”The Great African War, kom trots bakgrunden och omständigheterna mestadels att utkämpas i Kongo och av lokal milis och paramilitära grupper mer än utländska trupper. Sett till antalet offer kom detta krig att bli den största konflikten sedan andra världskriget. Sedan 1998 har kriget skördat fler än 5 miljoner människoliv, fler än de av medierna mycket uppmärksammade krigen i Bosnien, Irak och Afghanistan tillsammans.

Och i Sainte-Famille Catholic Church i Kigali räckte inte heller kyrkans skyddande väggar till.

 

Mats Egfors

Prost, forskare

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.