Gör upp med Luthers uttalanden om judar

Luthers uttalanden om judar, ”turken”, påvekyrkan och andra i hans samtid, måste sättas in i sitt sammanhang. De måste vägas mot tidens tänkande och Luthers egen utveckling. En nyckel är också att göra klart för sig vem Luther hade som motståndare då han skrev, anser debattören Peter Strömmer.

Martin Luthers skrift "Om judarna och deras lögner" (1543) är en hemsk skrift som man absolut behöver förhålla sig till. Dels när det gäller Luthers relation till olika trosuppfattningar i sin samtid, dels när det gäller den historiska utvecklingen av reformatorisk teologi och tradition. Den är också viktig att förhålla sig till då den blev en del av den nazistiska propagandan under Hitlertysklands vidriga förföljelser av det judiska folket. Luthers skrift fanns även i svensk utgåva med svastikor på omslaget. Det finns inget som rättfärdigar denna skrift men det finns historiska faktorer som spelar in i Luthers tänkande och i hans utfall mot judar, även i hans utfall mot muslimer (”turken”) och framför allt mot påven och dåtidens kyrka.

Eskil Franck, som själv har utbildat präster i den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan, väcker frågor som har ständig relevans: Hur ska vi förhålla oss till vårt historiska arv och vad lär vi oss inför våra samtida ställningstaganden? (DN 2016-03-22) Tillfället att göra upp med Martin Luthers ”judehat” är rätt valt. Året 2017 kommer de lutherska kyrkorna runt om i världen att fira 500-årsjubileum. Franck föreslår tre förhållningssätt till historien och till Luthers utfall mot judarna; att isolera ämnet inom Luthers teologi och beklaga detta ”misstag”, att ifrågasätta trovärdigheten i Luthers samlade teologi utifrån denna fråga eller att sortera in Luthers tankar under det som Franck menar är ”ett stråk av oförsonlighet mot oliktänkande i nästan alla religiösa traditioner”. Franck menar vidare att lutheraner idag bör klara ut skillnader och likheter mellan Luthers skrift från 1543 och religiös praxis i dagens Islamiska Staten (IS).

Man bör kunna vänta sig en mer nyanserad syn på Luthers teologi av en så meriterad och påläst människa som Eskil Franck. Detta ämne har behandlats av både Svenska kyrkan och Lutherska Världsförbundet, som Svenska kyrkan ingår i (se Cristina Grenholms svar i DN 2016-03-24). Det finns naturligtvis inget annat än avståndstagande i ämnet och det är naturligtvis inte Luthers judehat som kommer att firas vid 500-årsjubileet.

Kyrkan har stor skuld i förföljelser av judar under hela sin livstid och frågan var levande även för den sena medeltidens tänkare och teologer som till exempel Martin Luther och Erasmus av Rotterdam. Luther visste själv betydelsen av att leva under dödshot och motstånd då han var både bannlyst av kyrkan och förklarad fredlös av kejsare Karl V. Luther hade egentligen endast ett ärende med hela sin teologiska framställning inom akademi och kyrka: människans frälsning inför Gud. Han uttalade en stark frihetstanke när det gällde förhållandet till Gud. En frihet inför Gud som, utan andra villkor än tron, tar emot människan och utger sin kärlek och frälsning till henne. Luthers, och de övriga reformatorernas, utveckling av denna frihetstanke blev en grund för den religiöst myndiga människan, lekmannainflytandet i kyrkan och varje människas personliga kallelse i sin vardagsfunktion. Det ledde till en reformation av kyrkan och undervisningssystemet men även av samhället. Det gav grundläggande värden för utvecklingen av den västerländska demokratin och Bibeln på folkspråken samordnade språken i de reformatoriska länderna, så även i Sverige.

Men en punkt avvek Luther aldrig från – friheten inför Gud och tillgången till Guds löften hänger helt och hållet på människans tro, tron på Jesus Kristus som världens frälsare. Det är också i denna fråga som problemen med Luthers oförsonliga tankar bottnar. Om nu evangeliet var klart och tydligt och Kristus var vägen till människans frälsning, då var naturligtvis det som stod i vägen för detta en motkraft som skulle undanröjas och förstöras. Luthers största problem var att den samtida kyrkan inte gick med på hans tankar och därför behövde en reformation, en återgång till tidiga kyrkofäder och bibliskt tänkande. Luthers tankar öppnade, som sagt, för en betydande frihet inom kristendomen men hans argumentation låser just denna frihet vid kristendomen själv. Dagens lutherska kyrkor behöver alltså arbeta med dessa tankar, inte minst när det gäller ekumenik och religionsdialog. Kristendomen i sig har också en del problematiska bibelutsagor att reflektera kring i frågan, till exempel Jesus ord i hans avskedstal till efterföljarna i Johannesevangeliet (14:6): "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig."

Luther är tvetydig när det gäller judarna som ”Guds folk”. Tidigare i sin utveckling skrev han i skriften "Att Jesus Kristus var född jude" (1523) om judarnas utvaldhet och det, för sin tid, sensationella uttalandet om att man måste förstå att Jesus var jude. Luther skrev att man skulle vara vänlig mot judarna, de har blodsband med Jesus och det är egentligen de kristna som är ”hedningar”, han ville till och med själv kalla sig jude. Men Luther argumenterade genom hela sin gärning för Jesus Kristus som Messias för alla folk, så även i denna skrift. Eftersom judarna inte tolkade ”Skriften” (judarnas Bibel, de kristnas Gamla testamentet) så att den handlade om Jesus som vägen till Gud, såg Luther rabbinerna och det judiska folket som motståndare till evangeliet och i förlängningen till Gud själv. De hade, enligt Luther, vänt Gud ryggen. Detta påstådda motstånd både häcklade och fördömde Luther i hätska uttalanden mot judar genom hela sin gärning och det kulminerade med skriften "Om judarna och deras lögner". Luther tänkte bibliskt-exegetiskt och hade själv inga större erfarenheter av verkliga judar i sin tid. Han ägnade huvuddelen av sina föreläsningar som professor i Den Heliga Skrift åt att utlägga Gamla testamentets texter men hade ingen förståelse för någon annan utläggning än den kristna.

För att handskas med Luthers texter, liksom med andra teologiska och religiösa urkunder (inklusive Bibeln) föreslås en historisk-kritisk hållning. Luthers uttalanden om judar, ”turken”, påvekyrkan och andra i hans samtid måste sättas in i sitt sammanhang. De måste vägas mot tidens tänkande och Luthers egen utveckling. En nyckel är också att göra klart för sig vem Luther hade som motståndare då han skrev. Trots mängder av tids- och situationsbundet material finns det ändå en utmaning i att hitta resurser för en framtida luthersk teologi inom det lutherska arvet. I det arbetet ingår det också att, ständigt, ifrågasätta och göra upp med utsagor och värderingar som skadar och hotar andra människor. Som till exempel Luthers uttalanden om judar.

 

Peter Strömmer

präst

 

Detta är en debattartikel i Kyrkans Tidning. Åsikterna som uttrycks i texten är skribentens egna.
,

LÄGG TILL NY KOMMENTAR

Grundläggande

  • Allowed HTML tags: <em> <strong> <ul type> <ol start type> <li> <p> <br> <a href hreflang>
  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Missing filter. All text is removed

kommentarer

  • Lines and paragraphs break automatically.
  • Allowed HTML tags: <br> <p> <strong> <em> <a href> <ul> <li> <ol> <blockquote> <img src alt data-entity-type data-entity-uuid>
  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.

Filtered HTML

  • Web page addresses and email addresses turn into links automatically.
  • Allowed HTML tags: <a href hreflang> <em> <strong> <cite> <blockquote cite> <code> <ul type> <ol start type> <li> <dl> <dt> <dd>
  • Lines and paragraphs break automatically.