Grumliga utgångspunkter för debatt om dopet

Det finns ett oavvisligt krav på all teologi att den skall vara konsistent. Det gäller inte endast den enskilda frågan, utan också det enskilda i förhållande till helheten. Denna utgångspunkt har bland annat uttryckts med orden nexus mysteriorum inter se, det vill säga trossanningarnas överensstämmelse med varandra. Det är tack vare detta förhållningssätt som man kan tala om kristen tro som ett sammanhängande system. Kristen tro uttrycker nämligen mer än föreställningar och tillfälliga opinioner.

Det betyder, att om man nu ändrar i dopritualet enligt förslag, då har man också förändrat själva dopteologin, och ändrar man dopteologin på detta sätt, då har man lösgjort dopet från sitt nuvarande teologiska sammanhang. Avvisar man exempelvis läran om arvssynden, då påverkar detta en lång rad andra frågor inom teologin, för att inte säga alla. Nu tror jag inte att förändringsivrarna är omedvetna om detta, och vad som därför saknas, det är en ärlig deklaration om att så är fallet: frågan handlar alltså inte endast om dopet, det är en omvandling av hela teologin.

Som sakrament står inte dopet för sig självt. Det är insatt i en vidare förståelse av människans situation och Guds handlande med henne. Här är arvssynden och syndafallets konsekvenser fundamentala. Utan arvssynd blir antropologin en helt annan, likaså föreställningen om frälsningen. Dopet är inte en bekräftelse på vad människan redan är eller har i sig själv, det är istället den nya födelsens bad (Titus 3:4-8), nödvändigt därför att alla har syndat och gått miste om härligheten (Rom 3:23). De nu föreslagna förändringarna torde knappast kunna rymmas vare sig inom ett lutherskt eller romersk-katolskt perspektiv. Svenska kyrkan skulle alltså få en helt egen dopteologi. Kan detta ur någon enda synpunkt vara rimligt?

Sedan måste man fråga: hur är det ställt med prästerskapets teologi, när man är berett att nykonstruera och förändra dopets teologi utifrån vad man hör på dopsamtal? Skall man dra den slutsatsen, att dopet i sig självt betyder så litet för prästerskapet, att de menar sig kunna ändra dess innebörd tid efter annan?

Markus Hagberg,
Skara