Gud får aldrig bli en ursäkt för våld

”Hemvist för fred och turism”. Budskapet på bilarnas registreringsskyltar i den nigerianska staden Jos klingar alltmer ihåligt. De senaste tio åren har Jos blivit ökänt för återkommande utbrott av besinningslöst våld. Söndagen den 7 mars inträffade en ny tragedi. Strax före gryningen anfölls de närbelägna byarna Zot and Dogo-Nahawa av beväpnade gäng. Flera hundra människor dödades, många var kvinnor och barn.
Den här gången drabbades kristna från folkgruppen Berom. Attacken misstänks vara en hämndaktion efter en sammandrabbning i januari som också krävde flera hundra dödsoffer. Då drabbades muslimer från folkgrupperna Hausa och Fulani hårdast.

På ytan ser våldet ut att handla om tro och religion. En bild som förstärks av att Jos ligger i gränslandet mellan det av islam dominerade norra Nigeria och det kristet präglade syd. Men roten till våldet är en annan.
”Det är en kamp om politisk kontroll”, konstaterar Shedrack Best, direktor vid Centret för konfliktkontroll och fredsstudier vid universitet i Jos i den brittiska tidskriften The Economist.
I grunden handlar konflikten om mark och inflytande vilket inte hindrar lokala pastorer och imamer från att elda på konflikten och underblåsa misstänksamheten.

Det är ingen slump att tidning­en följer konflikten i Jos. För några år sedan hade The Economist ett helt temanummer om ”religionens återkomst” runt om i världen. Och de konflikter som följer i dess spår. Jos var ett av flera avskräckande exempel.
Förra året kom dessutom två av tidningens journalister, John Micklethwait and Adrian Woold­ridge, med en uppmärksammad bok, God Is Back (Gud är tillbaka). De drar samma slutsats. Världen genomgår just nu en religiös boom. Religion och personlig tro spelar en allt större roll i land efter land.

Många har ironiskt påpekat att religion aldrig varit borta. För­­-utom i västerländska medier. Men författarna har en poäng i att religionernas roll i politiken måste tas på allvar.
Det innebär inte att religion per definition innebär konflikt. På de allra flesta ställen i världen lever människor av olika tro sida vid sida utan någon som helst konflikt. En karta över världens religioner skulle bli spräcklig som ett leopardskinn. Det skulle kunna pågå tusentals konflikter men i stället hör våld till undantagen. Det slående är snarare att olika tro samexisterar så fredligt.

Konflikten i Jos är inte heller typisk för Afrika. Tvärtom. I en stor undersökning som det amerikanska forskningsinstitutet Pew research center genomfört i länderna söder om Sahara framträder en annan bild. En majoritet av muslimerna ser kristna som toleranta och ärliga, i de flesta länderna har kristna samma bild av muslimerna. Där­e­mot finns en oro för extremister inom de egna leden.
Inte ens i konflikter där religiösa aktörer spelar en avgöran­de roll är mönstret enhetligt. I Iran styr den religiösa eliten med järnhand, i Burma står munkar­na för den öppna oppositionen mot makten. Men just därför att religiös identitet kan mobilisera så starka känslor har ledare på alla nivåer ett stort ansvar. De måste ta avstånd från varje försök att koppla samman religion med nationalistiska strävanden och lokala maktambitioner.

Religiösa företrädare måste också ifrågasätta varje försök att sanktionera våld med religion. Oavsett om de är hinduer, muslimer, buddister, judar eller kristna. I en tid när religionen blir synligare och berör allt fler ökar ansvaret att stoppa alla försök att så misstänksamhet och hat i dess spår. Oavsett var det gror.
Ett ansvar som vilar lika tungt på Svenska kyrkan som på alla andra samfund.

Dag Tuvelius

Rekyl: Tro är en horisont som vidgar perspektiven
I det forskningsarbete om religion och krig som Mattias Gardell (Nathan Söderblom-professor i jämförande religionsvetenskap vid Uppsala universitet) bedrivit för bland annat Försvarsmakten, är det ytterst sällan som religion orsakar krig. Snarare finns det anledning att se på de ateistiska  ideologierna, stalinism, kommunism och nazism inte minst, som främjare av våldsamma konflikter.

Religion och tro kan ses som den horisont inför vilken en människa lever sitt liv. I de allra flesta fall är det en horisont som vidgar, som överskrider, och som berikar.  Självfallet finns det också tillfällen då religion och trostillhörighet går på tvärs mot medmänsklighet. Då finns det all anledning att sätta ned foten. Inte enbart med ett utifrånperspektiv utan lika gärna med ett inifrånperspektiv.

Troende kristna ger ofta den bästa kritiken av kristen fundamentalism. Troende och andra radikala judar ger ofta den bästa kritiken av när judiskhet förstelnar till maktutövning. ”Inte i mitt namn” är en rörelse med förankring i judisk humanism och tolerans som vänder sig mot staten Israels maktutövning mot de palestinska statslösa. Även islamsk terrorism kan med islam fördrivas.

Den lilla procent av islamskt troende som i västerländska medier framstår som dominanta förespråkare av våldsnormalitet är i själva verket just en minoritet. Inte minst i Nigeria är de en minoritet, både bland de kristna och bland muslimerna. Även där är tro en horisont som oftast vidgar perspektiven.

Anna Karin Hammar