Gud låter sig aldrig låsas in

Så spännande att så många engagerat sig efter min debattartikel rörande de traditionella trosbekännelserna! I min kommentar vill jag först göra tydligt att jag inte uppfattar Svenska kyrkan som en åsiktsgemenskap utan som tolkningsgemenskap, det vill säga en gemenskap, som med Jesus Kristus som centrum, söker olika vägar, uttryck, redskap att göra detta centrum angeläget, relevant, ja, rentav livsviktigt för dagens människor.

Dessutom har kyrkan ett uppdrag att vara en ecclesia semper reformanda. Växande, föränderlighet, i vardande kan uttrycka vad som avses. Denna beskrivning har följt kyrkan i cirka 1500 år och tycks mig extra angelägen att lyfta fram under reformationsjubileet.

Med detta sagt lyfter jag fram några ytterligare utgångspunkter som gör det möjligt att se sådant som inte alltid ligger på ytan i texter gällande tro och teologi. Med teologi avser jag läran om Gud, i förekommande fall nedskriven, normerande text om Gud.

En första utgångspunkt är att Gud aldrig låter sig låsas in i aldrig så genomtänkta, fromt formulerade teologiska texter. Vi rör oss på sådan mark att orden inte räcker till. Ord och begrepp kan i bästa fall vara antydningar. Allt vi säger om Gud är närmevärlden.

Men ordens otillräcklighet har inte dämpat människors genuina önskan att föra vidare de händelser som kunnat knytas till Jesus Kristus. Vilka ord och begrepp har då kommit i fråga? En andra utgångspunkt är att människor som velat berätta om Jesus, de har tagit till sådana ord och begrepp som var i svang vid den aktuella tiden. Något annat språk fanns ju inte till hands. Något annat språk hade ju gjort kommunikationen med omvärlden alldeles obegriplig och omöjlig.

Följden, i min förståelse, är att det som överförts till oss är ett språk laddat med sin tids samhälle, sin kunskap om exempelvis människans fortplantning, sin tids värderingar av kvinnor och män, sin tids filosofiska tänkande, sin tids makthierarkier. Aningens tillspetsat, visst kan forna tiders utsagor om treenig Gud säga något om Gud. Men framför allt berättar de om det samhälle och den kultur där utsagorna myntades, sattes på pränt för att sedan traderas.

Av detta följer uppfattningen att all teologi i vissa stycken kan kopplas till sin tid. Det jag därför saknar bland många debattörer är därför teologer och lekfolk som frågar: Vem/vilka hade makt över ordet och bestämde vilka ord som skulle vara ”stororden” och betydelsebärande i kristen tro och tradition och vilka ord och begrepp som inte kunde komma i fråga?

Seklers undervärdering av kvinnor i samhället har det inget som helst gemensamt med beröringsskräcken för ett Gudsspråk som konnoterar kvinna? Det har bara hampat sig så. I vad mån innebär ”allmänkyrklig tradition” snarare ”allMÄNkyrklig tradition”? Är verkligen kristen dogmatik ett så slutet system att sådana frågor aldrig ens kommer i tankarna än mindre på tal eller i skrift?

Utan att ta kringkunskaper i beaktande hur kan vi då skilja det mer eller mindre tidsbundna och förbrukade från det som fortfarande är giltigt? Hur undgå att det tidsbundna skymmer sikten? Och hur förhålla sig till sådant i kyrkans tradition som signalerar föreställningar om kvinnor, män och makthierarkier som vi idag tar avstånd ifrån? Hur undgå fällan att härma forntiden snarare än att lyfta fram essensen i ursprungstexten?

Tillbaka till utgångsfrågan, trosbekännelsens vara eller icke-vara i gudstjänsten, här vet jag att många håller med om att de traditionella trosbekännelserna i besvärande hög grad uttrycker sin tids kunskap och aktuella frågor i relation till treenig Gud. Några av oss finner tiden mogen att berika de betydelsebärande begreppen och formuleringarna i kristen tro såväl utifrån vår tids naturvetenskapliga och humanistiska landvinningar som utifrån dagens människosyn och brinnande, brännande frågor. Detta sker i övertygelsen om att nya, oväntade begrepp kan öppna hittills oanade, överraskande dörrar till Guds idag.

Är detta ett problem?

I så fall, för vem?