Det pågår en intensiv debatt kring Gud på ledarsidor och kultursidor. Är det inte Gud själv som åsyftas så är det kyrkan, de kristna eller fundamentalisterna.
Debatten i sig är ett hälsotecken. Även om nivån kan vara ojämn. Men hellre det än att det råder tystnad kring frågor som ändå berör så många människor. Oavsett om de ser sig själva som kristna, muslimer, agnostiker eller ateister.
Nu senast har författaren och kulturjournalisten Ulrika Knutsson efterlyst ”större intellektuell redlighet av de nya ateisterna – åtminstone så länge de kallar sig Humanisterna”. ”Sluta mobba Gud” är rubriken på hennes krönika i magasinet Fokus. Hon menar att kristendomen ofta ställs vid skampålen för korstågen och inkvisitionen. Men i konsekvensens namn bör kyrkan också få erkännande för sin historiska roll inom sjukvård och utbildning.
”En feministisk pionjär som Fredrika Bremer blev på 1840-talet inte kvinnosakskämpe trots att hon var varmt religiös, utan just därför att hon var kristen.”
De raderna fick Niklas Ekdahl på Dagens Nyheter att ge sig in i debatten.
”Men nu är det ju inte Fredrika Bremer eller häxprocessernas motståndare i Svenska kyrkan vi är ute efter, utan Gud personligen. Läs Job eller nästan vad som helst i Gamla testamentet, och det framgår klart vem som är Den Store Mobbaren.”
Under samma vecka rasar en debatt i Svenska Dagbladet om skapelsetro och tolerans. Så nog lever samtalet.
Men lite mindre av skytte-
grav skulle alla tjäna på. Utan att ge avkall på skärpan. Då blir debatten mindre förutsägbar.
Dag Tuvelius
LÄGG TILL NY KOMMENTAR