Undertecknad motsätter sig bestämt bruket av ”hen” – inte bara i kyrkan, utan överallt. Och jag har inga som helst problem med queer-tankar och annat som led-aren i nr 40 androg för att välkomna ordet. Som författare är jag språkvårdare, som präst gör jag mitt bästa för att visa omsorg om alla som kommer i min väg.
Problemet är att ”hen” är ett omöjligt ord. Varje pronomen motsvarar något som finns i
sinnevärlden – han, hon, dem. Och eftersom mänskligheten består av män och kvinnor finns det pronomen för båda företeelserna i språket. Vi är antingen-eller, av födsel eller genom operation. Något ”hen” existerar inte. Fullt medveten om att idén uppkommit i syftet att hjälpa folk som har problem med sin könsidentitet vill jag hävda att detta nya, så kallade pronomen stjälper mer än det hjälper. Och att det skulle förenkla någonting är så ytligt tänkt att jag rodnar.
Det är samma trams som att kalla en städerska för hygientekniker eller ett kalhygge för en föryngringsyta. Och Guds mysterium, som finns bortom manligt och kvinnligt blir inte heller bättre förstått för att kyrkan ramlar in i en av sociologins senaste favoritdogmer– den att könet inget annat är än en social konstruktion.
Visst kan folk få plaska runt i ytvattnet om de vill. Men de ska bara inte tro att de avhjälper några problem med det. Genom att använda ”hen” tror de sig inklusiva och skapande av ett både-och. Men eftersom ingen ”hen” existerar i sinnevärlden lyckas de istället skapa ett
varken – eller.
Och vem är hjälpt av det?
Allan Willny
Präst i Ösmo-Torö församling
LÄGG TILL NY KOMMENTAR